Snart kan det förefalla obegripligt att det en gång fanns ett land där allt fungerade hyggligt och där politikerna var mestadels hederliga.
Vi kan redan se att en myt om det förflutna har tagit form: vi inbillar oss att Sverige fungerade för att det förr i tiden var konfliktfritt och homogent.
Dick Harrisons biografi om Tage Erlander visar oss ett helt annat 1900-tal.
Tack vare högkonjunkturen efter andra världskriget kunde Erlander förverkliga folkhemsvisionerna under sin rekordlånga period som statsminister, 1946–69.
Regeringen fick ofta stöd av Bondeförbundet, men någon harmoni var det inte tal om. Politiken ”kännetecknades av konstant verbalt skyttegravskrig”, skriver Harrison. För Erlander var det en tid av ständiga gräl och kriser – och kanske kan en statsminister inte uppleva det annorlunda, hur bra det än går (socialdemokraterna fick regelbundet omkring 45 procent i valen).
Harrison bygger framförallt på Erlanders dagböcker från åren 1945–69, utgivna 2001–16. Dagböcker är litteratur av en särskild sort. Där dominerar tvivel, självrannsakan och bekymmer.
”Naturligtvis är jag lat både fysiskt och intellektuellt”, skriver Erlander. På ett annat ställe: ”jag pratade åt helvete för mycket och var mycket ledsen efteråt för en del av vad jag hade sagt”.
Partikamraten Nancy Eriksson beskrev honom som ”en bokhållarsjäl” som klädde sig som ”en bohem”. Själv skriver han: ”min chans ligger just i att jag systematiskt nedvärderas.”
De självkritiska inslagen i hans dagbok får mig att undra om han inte tillämpade samma strategi inombords. Han är noga med att inte överskatta sig själv, som om han visste att hans förmågor växer och utvecklas bäst om han tvivlar en aning på dem.
Vilken samtida politiker ägnar sig åt en självreflektion som tål att ställas bredvid Erlanders? Jämför med Carl Bildts twittrande som jag kommenterade i UNT 22/6 2011.
Harrison betar av efterkrigstidens stora inrikes- och utrikespolitiska händelser en efter en, men utvinner sällan något uppseendeväckande ur dagboken.
Vi får veta att Erlander klagar över att jobbet är stressigt. Han ogillar att vara förkyld. Han lever upp när han får semestra med familjen. Hans favorituttryck när han tycker att någon har uppfört sig som en idiot är ”kofta”.
Neutralitetspolitiken var helig, samtidigt som vi i hemlighet var involverade med NATO. ”Utan att allmänheten informerades”, skriver Harrison, ”inleddes ett nära samarbete inom försvarsindustrin och underrättelseverksamheten”.
Eftersom regeringen tassar kring neutraliteten blir den tvungen att tassa på samma sätt kring en mängd andra utrikespolitiska frågor, som EEC-medlemskap.
Svenskarna vill slippa ta ställning öppet, men vill gärna ha en kompromisslösning som ger oss alla medlemskapets fördelar. Möjligen var vi mer användbara för NATO som en inofficiell partner.
Erlanders ärkefiende, folkpartiledaren Bertil Ohlin, varnade för socialism tills han blev hes, men verkar ha missförstått sin motståndare.
I dagboksutdragen, där man kan följa hur regeringen resonerade sig fram till sina beslut, framstår Erlander som pragmatisk och oideologisk.
Eller rättare sagt: den ideologi som han i praktiken levde efter var inte socialdemokratin, utan den typiskt svenska ideologin sturigast bonde vinner.
Undvik drastiska beslut och tydliga ideologiska konflikter. Mal ner allt motstånd med ett ständigt ”å ena sidan, å andra sidan”. Förhala och sök konsensus. Medge att du teoretiskt sett kan ha fel, men flytta dig inte en millimeter. Se till att ingen tappar ansiktet.
Erlander kom påfallande bra överens med sina båda kungar, Gustaf V och Gustaf VI Adolf, som från sin motsatta position spelade efter samma ideologi. ”Man måste visa tillmötesgående från båda parternas sida”, kommenterade Gustaf V osämjan mellan socialdemokrater och bondeförbundare.
Detta slags tänkande följer med ända in i dagboken. ”Fult gjort? Knappast, men vackert var det väl inte heller”, skriver Erlander om ett beslut han ångrar.
Nå, men var det inte vackert så var det väl fult! Det följer också med i Harrisons slutomdöme om Erlander.
”Dubbelmoral, javisst”, säger Harrison om baltutlämningen och Catalinaaffären. ”Men dåligt? Nej.”
Jag hade föredragit en analys som kom fram till något mer än att allt var bra som det var.
Det är väl just den sortens idealisering av det förflutna som Harrison vill angripa när han skriver att Erlander har förvandlats ”till guldålderskungen som påstods ha härskat över ett oproblematiskt Sverige då politiska motsättningar var snudd på obefintliga.”