Vissa mörka tankar går inte att undvika att tänka. Eller kanske går det om man tar reda på hur det egentligen ligger till. Till det skall den vuxne leda barnet, men det är inte alltid det fungerar så. Inte sällan är den vuxne upptagen på annat håll. Får man då för sig att göra verklighet av dessa tankar kan det sluta illa.
Den tankegången blir aktuell när man läser Bengt Ohlssons nya roman Kolka. Det som gör berättelsen extra intressant, om man bryter ner den i små delar, är att man finner typiska element för både sagor och grekiskt drama. Här finns sagolandet, dit kommer huvudpersonen med sin far för att han skall gifta sig där. De två kommer från det fattiga landet till det rika. Här finns dessutom dramats psykologiska djup med misstro och mörka planer.
Det som skiljer Ohlssons bok från sagan och dramat är främst att den är en inre monolog av en flicka i 16-årsåldern. Flickan är uppvuxen i fattiga Lettland tillsammans med sin far, de blev tidigt övergivna av mamman. När den nya romanen börjar är vi på hennes fars bröllop i England. Hon betraktar gästerna, pappans nya frus familj, ur ett oreflekterat underlägsenhetsperspektiv.
Men som de flesta tonåringar missförstår flickan mycket av sin omgivning. Hon förstår inte att östs misstro gentemot väst är inbyggd i henne och inte heller att konflikten handlar om hennes djupaste behov.
När flickan kommer till det nya landet bestämmer hon sig för att bara tala det nya språket. På ett djupare plan handlar det då om att hon ger upp sin biologiska mor, och accepterar den nya modern och hennes språk. Kanske kan man se detta som en djupliggande överlevnadsstrategi som flickan inte förstår att hon använder – hon behöver ju kärleken från en mor. Men på ytan kan hon inte acceptera att det är så och hon kämpar mot delar av anpassningen till det nya. Hon misstror den nya modern så till den grad att misstron förvandlas till ett Elektrakomplex.
I avseendet att gestalta den inre monologen är Bengt Ohlssons nya projekt i många delar en uppvisning i hans fingertoppskänsliga lyhördhet för människan och den inre psykologin.
Ändå är jag kluven till berättelsen. Men då handlar det inte om karaktäriseringen av flickan utan det som händer. Det besvärliga sker när personerna och miljön sätts i rörelse. Det som händer känns konstruerat för att ge romanen ett tydligt slut. Mot slutet av romanen förlorar berättelsen den psykologiska trovärdighet den arbetat upp och författarens avsikt med berättelsen blir otydlig.
När Bengt Ohlsson ger ut en bok är förväntningarna stora. Man hoppas att man ska få läsa en bok lika lysande som Gregorius. Det är förstås tungt för en författare att omgärdas av sådana förväntningar, för att det går inte att upprepa ett mästerverk. Men det går att handskas med berättandet mer varsamt än Ohlsson gör i den i dag utgivna romanen Kolka.