Synlig vithet i svensk film

Hösten 2011 har den viktigaste svenska filmdebatten handlat om Ruben Östlunds film Play, som tar upp frågor om hudfärg och klass. Debatten visar hur ovana många är att diskutera vad det innebär att vara vit och svart i Sverige. Ett exempel som författaren Jonas Hassen Khemiri pekat på att filmens rånare beskrivits som ”färgade” – som att vita människor skulle vara ofärgade.

Hynek Pallas avhandling Vithet i svensk spelfilm 1989-2010 kommer alltså minst sagt lägligt. Den starkaste delen av avhandlingen är analysen. Där undersöker han exempelvis hur vita fattiga svenskar skildras i Odjuret (2011), en film om människor på den skånska landsbygden. Pallas visar hur de fattiga vita blir bärare av nationalism, rasism och en kvinnoförtryckande maskulinitet: ”Om tolerans på papperet är det nya mångkulturella svenska samhällets och den multikulturella politikens honnörsord, då måste intoleransen projiceras på andra vita svenskar.” Sedan kan man ju fundera över om han borde ha med en film som har ett produktionsår som ligger utanför hans tidsavgränsning. Att han fick möjlighet att se Odjuret 2010 känns som ett lite väl svagt argument.

Pallas uppmärksammar också hur Wallander – Hämnden (2009) trots sitt ärende att belysa fördomar ändå reducerar alla andra än vita svenskar till bifigurer. Filmens handling tar sin utgångpunkt två händelser i Ystad: en sprängd transformatorstation och en mördad man, som är ansvarig för en konstutställning som kallas ”Muhammedutställningen.” Pallas påpekar att muslimer i filmen genomgående kallas för ”dom där”, både av karaktärer som är ”goda” och ”onda”. Skildringen av muslimer som ett kollektiv kontrasteras mot hur de vita rollfigurerna får uttrycka olika värderingar, ett sätt att göra vita till individer och inte till en enhetlig grupp.

Hynek Pallas avhandling skriver in sig i forskningsfältet kritiska vithetsstudier, som har sitt ursprung i svarta forskares och författares arbeten om den makt som är knuten till vitheten. Att vita inte tror att vithet spelar roll handlar om en ovilja om att se sina egna privilegier i ett rasistiskt samhälle. Men att vithet skulle vara osynligt gäller bara om man talar från ett vitt perspektiv. För människor som inte är vita är vitheten ofta oerhört synlig.

En stor förtjänst med avhandlingen är att Pallas skriver tillgängligt och läser man den som en bok med syfte att uppmärksamma den vita normen i Sverige är den en bra introduktion till att tänka normkritiskt kring vad det innebär att vara vit. Om man däremot läser den som avhandling blir omdömet lite njuggare. Alldeles för många resonemang blir för kortfattade, och referenserna kunde vara fler. Särskilt som Pallas ibland inte ens tycks ha gått till originaltexterna, utan nöjer sig med att referera andra forskares läsningar. Det känns lite slött. Pallas borde helt enkelt ha litat mer på sin egen förmåga, framför allt när det gäller teoridelen. Nu lutar han sig lite väl mycket mot andra. Det är synd, för jag tror att han har tillräckligt mycket att säga själv.