För August Strindberg blev det första mötet med Stockholms skärgård en livsavgörande upplevelse. I varje fall om man får tro ett avsnitt i den självbiografiska Tjänstekvinnans son. Där berättar den blivande nationaldiktaren om en utflykt med skarpskytterörelsen till Tyresö. Från en höjd blickade han ut över fjärdar och holmar långt ut i det oändliga. Intrycken överväldigade honom. En som senare inte lät sig imponeras av en motsvarande syn var Hjalmar Söderberg. Han tyckte att landskapet mest påminde om kalops.
Årets utgåva av Skärgårdsstiftelsens Vänbok är ägnad olika sätt att närma sig området mellan Örskär och Landsort med alla upplevelseinstrument påslagna. Den heter Sinnenas skärgård med text av skärgårdskännaren Erling Matz. Hans hustru Carina Lernhagen Matz deltar med fotografier. Utmärkande för de tidigare böckerna har varit att man sällan överskridit den lokala förankringen. Där finns en skillnad den här gången i och med att man beger sig till både Västkusten, Antarktis och Eldslandet. På så sätt skapar man också en bred kontaktyta mot naturintresserade av olika kulörer. Men det sker till priset av en viss ytlighet. Boken hoppar mellan många olika ämnen och infallsvinklar. Den genuint skärgårdsintresserade kan redan det mesta av innehållet. Men givetvis har det ändå sitt behag att under läsningens gång återknyta bekantskapen med allt vad denna del av vårt land har att erbjuda.
Kapitlen är samlade kring rubrikerna syn, hörsel, känsel, smak och lukt. Det är en fruktbar disposition, även om exemplen knappast sträcker sig bortom allmängodsets sfär. Det är lite synd, för här hade man haft möjlighet att vidga horisonterna väsentligt. Anders Zorn i all ära och dennes damer. Men utöver Tomas Tranströmer och Rune Jansson finns det åtskilliga andra författare och bildkonstnärer att tillgå för den som vill leta efter synintryck från skärgården. Då har avsnittet om hörseln fått ett mera varierat innehåll. Tändkulemotorn från Pytagoras i Norrtälje hör givetvis dit liksom vågljuden mot ett båtskrov eller sjöfåglarnas läten som representeras av alfågeln. Där ingår även musiken med den på tal om skärgårdsvalser obligatoriske Evert Taube. Han är som bekant upphovsman till riktigt stämningsfulla skärgårdsdikter. Men emellanåt åstadkom han rena magplasken.
När det gäller smaken får såväl julgäddan som brännvinskryddorna, sylt på lokala råvaror och det i varje fall förr i världen outtömliga behovet av salt uppmärksamhet. Om skärgårdens lukter och dofter finns det nog åtskilligt mer att säga än vad som framgår av den här boken. Den blandar anekdoter och kuriosa med historia, utflyktsmål, livsöden, matrecept, sedvänjor från förr och rena skepparhistorier. Dock utan att skilja mellan att angöra och att anlöpa. En del dokumentära bilder samsas om utrymmet med några utvalda skärgårdsmiljöer. Bland Skärgårdsstiftelsens vänböcker är årets publikation kanske inte det starkaste numret i utgivningen.