Symboltung roman av Tomas Böhm

Vad skiljer livet från döden? Ett oaktsamt steg ut i gatan? Ett regnhalt båtdäck över en kall fjärd? Ett tuppfjät som förvandlar en persons närvaro till den absoluta motsatsen.I Tomas Böhms nya roman, Bortresta, väljer personerna att se de döda som just bortresta. De har helt enkelt köpt en enkelbiljett till en plats där det inte finns sms eller e-post.Närvaron av frånvaronMen titeln är naturligtvis mer mångtydig än så. Mellan pärmarna finns flera former av frånvaro, såväl i rummet som i tiden och tanken. Och närvaron av frånvaron spelar en avgörande roll.Tomas Böhm är läkare, psykoanalytiker och jazzmusiker. Med Bortresta kan han dessutom räkna till tolv titlar av egen penna i bokhyllan. Produktionen består av populärpsykologiska böcker och nu fyra romaner.Bortresta utspelar sig dagarna kring en svensk midsommarafton. I centrum står filmrecensenten Herman. Han har nått de 40 och är frånskild med delad vårdnad om en son. Hans far är död och hans mor förlorade sin förstfödde son och livsglädjen i ett koncentrationsläger. Herman själv kan inte glömma en ungdomskärlek som lämnade honom för 14 år sedan. Överallt påträngande frånvaro.På redaktionen har en ny medarbetare börjat, Eva. Även hon är nyligen skild, efter att ha misshandlats av sin make.Eva ska fira midsommar med vännerna Monika och Kalle i skärgården. Herman är båtägare och föreslår att han ska skjutsa henne dit. För att förslaget inte ska bli för framfusigt bjuder han med sin gamle vän Pierre, en läkare och charmör.Förvirrande perspektivTrion visar sig snart ha mer gemensamt än en midsommarhelg och problem med det motsatta könet. Även Pierre och Eva har föräldrar som på olika sätt svikit dem och vars frånvaro inte lämnar dem någon ro.Väl framme i skärgårdsidyllen visar sig Evas vänner inte vara så okända för Herman och Pierre som de hade trott. Och så kompliceras historien ytterligare, med gamla svek och missförstånd som kliver in i sommarnatten.Det är på ett yttre plan en rätt dramatisk historia Tomas Böhm berättar. Persongalleriet har nått ett slags halvtid i livet och reflekterar ofta och gärna över varför det blivit som det har. Läsaren får tillgång till allas själsliv, eftersom berättarperspektivet hoppar mellan personerna. Det blir emellanåt lite förvirrande — deras respektive röster är såpass lika att läsaren riskerar att tappa bort sig.En bidragande orsak är att språket överlag går på tomgång, vilket underminerar berättelsens dramatik. Det omotiverade användandet av utropstecken och klichéer som att någon "skrattar så att han nästan ramlar av stolen", för tankarna till samma Biggles som Tomas Böhm använt i sin framgångsrikaste titel, Biggles tappar håret (1995). Emellanåt undrar jag om boken ska läsas som en parodi, men det kan knappast vara avsikten. Författaren skulle därför ha tjänat på att ha en mer krävande redaktör.Men mer problematiskt är att karaktärerna inte förmår att fylla ut sina kläder. De förblir tämligen platta och förutsägbara. Porträtten av Eva och Monika känns också nattståndna, då de sexualiseras på ett traditionellt manligt vis. Attbåda har "fylliga bröst" är symtomatiskt.Oförmågan att navigeraMan skulle, som förlaget antyder, kunna läsa Bortresta som en beskrivning av ett "inre landskap". Eller än hellre ett inre sjökort, eftersom en stor del av berättelsen handlar om Hermans oförmåga att navigera rätt såväl i tillvaron som till havs. Det skulle också förklara Jacques Delors och Rosa Luxemburgs märkliga uppdykande i den här romanen — de fyller knappast någon funktion för själva berättelsen.En sådan symboltung konstruktion kan eventuellt vara orsaken till det schablonartade persongalleriet. Att konstruera karaktärer utifrån teorier är inte det lättaste.Tomas Böhm har erfarenheter från flera skilda fält. De skulle kunna resultera i en spännande korsbefruktning. Det finns sådana antydningar i Bortresta, men de vingklipps tyvärr av ett slarvigt språk och alltför enkla personporträtt.