Serieskaparen Liv Strömquist har i flera år skämt bort oss läsare med sin sylvasst ironiserande ton och förmåga att ständigt se just det som fattas i seriesverige. Efter succéer som "Prins Charles känsla", där hon gjorde upp med förhållandenormer och tvåsamhet, och megasamlingen "Ja till Liv!" kan man tycka att hon skulle känna viss prestationsångest. Men med en skärpa som aldrig förr brakar hon nu rätt in i det hennes Sommarprat i P1 satte fingret på förra året - det kvinnliga könet.
Hennes styrka ligger i att finna det oväntade. Varför är det så komiskt med en serie om blygdläppförstoringar? Jo, för att det känns så fullkomligt otänkbart. I vårt samhälle ska de helst stoppas in så långt det bara går och absolut inte hänga fritt för allmän beskådan. Men varför inte? Andra könsorgan kan man, enligt viss ständig spammejl, tydligen förstora i oändlighet. Varför skiljer vi så på kvinnor och män?
Hennes album är, som vanligt, oerhört upplysande och tämligen nedslående. Bit för bit går hon igenom hur man genom själva ordvalet på kvinnans kön osynliggör dess yttre, oönskade delar ("vulva" betyder det yttre, "vagina" det inre), synen på kvinnan som asexuell varelse som det är för svårt att ge orgasm (men oroa dig inte, hon kan njuta av sex ändå!) och, såklart, den skamfyllda mensen. Tack, Liv Strömquist och dina fenomenala serier som fortsätter ta tag i tabun och normer i vårt samhälle. Sluta aldrig!