Den svenska bilden av Sydafrika, att det vidriga apartheidsystemet till slut krossades av befrielserörelsen ANC, med benäget svenskt bistånd, och att den internationella ikonen Nelson Mandela till slut kunde svära presidenteden 1994, är i stora drag sann.
De flesta vet också att om man skrapar lite på ytan har ANC alltid varit en organisation som haft nära till våldslösningar, det gällde också Mandela innan han fängslades 1963. Och så har vi presidenten Thabo Mbeki (1999-2008) som förnekade sambandet mellan hiv och aids och som stod alltför nära Zimbabwes Robert Mugabe. Nå, även solen har fläckar, tänker man, och i det stora hela har vi fått ett fritt Sydafrika med majoritetsstyre där man lever i försoning, utan att ha utkrävt hämnd på de forna plågoandarna.
Men hur många känner till att inbördeskriget i Sydafrika krävde tiotusentals offer, nästan alla svarta, och att inte ens Mandela går fri för exempelvis sin vägran att utreda massakern vid ANC-högkvarteret Shell House i Johannesburg 1994?
Disa Håstads reportagebok "Brusten Regnbåge" ger ett annat perspektiv på den komplicerade väv som utgör det svarta Sydafrika. Kunde vi på 1980-talet ha ordnat stödgalor för något annat än det marxistiska ANC? Som till exempel den största frihetsrörelsen, zuludominerade Inkatha? Eller PAC (Pan Africanist Congress)? Eller den ickevåldssträvande Black Consciousness-rörelsen, ledd av den mördade Steve Biko?
Journalisten Håstad ställer frågorna men ger inga definitiva svar. Kanske var ANC den enda lösningen för att få bort apartheid, trots att man inte hade några andra idéer än just maktinnehav och att ”fördela landets rikedomar”? Den politiskt kloke Mandela hade kanske inget annat val än att vika sig för majoriteten i partiet, utnyttja det internationella stödet och få jobbet gjort? Trots att han visste att regnbågsnationen av olika raser var en utopi som knappast skulle bli verklighet, att Sydafrika skulle förbli ett av världens mest ojämlika länder.
Disa Håstad kommer aldrig riktigt det dominerande ANC (62 procent av rösterna i senaste valet) in på livet. Men även utan tillträde till maktens korridorer lyckas hon genom otaliga taxiresor, samtal och samvaro med aktivister, tidigare och framtida (?) ledare, måla upp en bild av ett land som är ett koncentrat av världens eviga problem, att leva tillsammans i fred. Den som läser "Brusten Regnbåge" blir klokare men inte särskilt mycket hoppfullare, vare sig om Sydafrika eller om världen i stort.