"Vi har förlorat det anspråksfulla" hävdar den kvinnliga huvudkaraktären i Elvira Vignas andra roman på svenska, och gör en håglös ansats att berätta historien om sig själv och sitt livs kärlek. Den kärlekshistoria som gick att få till är en fantastisk ambition att inte bekräfta den förenklade hollywooddramaturgin. Det storslagna och känslofyllda har söndersmulats av berättarens trötta likgiltighet. Medelmåttigheten, livets enkla och till synes menlösa skeenden, har stället lämnats utrymme.
Delvis är berättelsen en ironisk spegling av medelklassens liknöjda tillvaro, som tar sin början på ett kafé i dagens Rio de Janeiro där den namnlösa huvudkaraktären, en medelålders kvinna, inväntar sin man Roger. Som dröjer. Under tiden hinner kvinnan avslöja romanens innehåll för läsaren. Men hennes syrligt ironiska metakommentarer gör mig inte säkrare på vad det är jag läser. Efter att Roger hunnit infinna sig, efter att kvinnans minnen och fantasier av svärföräldrarnas förflutna har broderats ut i samband med att hon ger sig av för att rensa ut deras gamla lägenhet och jag återigen infinner mig bredvid kvinnan på kafét där historien slutar, känner jag en viss förvirring.
Det är berättartekniskt en mycket intressant roman. Vigna utmanar läsarens förväntningar genom att säga emot sig själv och skildra flera olika versioner av en händelse eller en karaktär. Resultatet blir en annorlunda och stimulerande läsning. Det kanske är författarens konstnärsbakgrund som har satt sin prägel på den vågade formen. Med flertalet romaner bakom sig i Brasilien finns sedan 2005 den första romanen av Vigna på svenska, och det är ett fint initiativ av Tranan att nu fortsätta sin översättning av en författare som idag tillhör en av de mest hyllade bland den brasilianska kritikerkåren.
Vignas berättelse skulle kunna beskrivas som ett uppgivet men samtidigt enträget sökande efter betydelse. Huvudkaraktären kompletterar sina minnen och kännedomar om svärföräldrarna Arno och Roses relation genom att fylla in med bitar från sitt eget förhållande med Roger. Läsaren följer med på pokerkvällar i efterkrigstidens Brasilien under 40-och 50-talet hos svärföräldrarna tillsammans med Arnos bror Gunther och hans fru Ingrid. Det antyds om triangeldraman, otrohetsaffärer, avgörande livslögner och mord. Och Roger är egentligen inte Arnos son.
En grandios och dramatisk berättelse närvarar som en möjlighet, men den realiseras aldrig fullt ut. Istället uppstår luckor i texten som lämnar läsaren i samma ovisshet som kvinnan som undrar vem mannen hon har gift sig med egentligen är. Berättelsen ger uttryck för en syrligt ironisk humor bakom vilken allvaret döljer sig. Kanske är det oviljan att ge upp sitt sökande efter sanningen om sin make som till slut avslöjar kvinnan bakom den hårda masken. Bakom kulissen av likgiltighet och cynism anas ensamhet och svärta. Här antyds om en stark längtan efter kärlek och erkännande, om hur samhällets könsnormer hindrar människor från att älska och självförverkligas. Det som imponerar är hur romanens komplexa bygge och mångbottnade innehåll framställs genom en sådan lågmäld framtoning. Romanen är svindlande motsägelsefull, Elvira Vigna kontrollerar det anspråkslösa så mästerligt att det överträffar det storslagna.