För den som gillade Zac O’Yeahs harmlösa och dumdristiga romankaraktär Hari Majestic i ”Operation Sandalwood” blir ”Operation: operation: Ett sjukt uppdrag för mister Majestic” lika underhållande lektyr. Återigen tar O’Yeah läsaren med på ett svindlande äventyr i kontrasternas Bangalore där luftkonditionerade bussar aldrig passerar stadens så kallade ”huvudkloakslum”, där detektivbyråer livnär sig på den allt talrikare medelklassen, etablerade småföretagare och småfifflare fuskar lika mycket och currydoftande specialiteter serveras på snuskiga matställen.
Den alltid lika optimistiska överlevaren Hari, tjugoåtta, vars erfarenheter som småbrottsling, tjallare och bondfångare i hans egen meritförteckning sammanfattas som ”finansexpert” och ”hjälte”, börjar nu bli desperat i sin jakt på en fast inkomst. Han vet nämligen att det bara är män med ordnade arbetsförhållanden som har en chans i äktenskapsannonserna. När han inte lyckas få anställning på en detektivbyrå öppnar han en egen. Men redan det första uppdraget för ”Majestic & Co”- att skugga en svartsjuk kaffeförsäljares hustru – slutar för Haris del med ett brutet ben och med en operation på ett fattigsjukhus som själ organ för rika västerlänningars räkning. Så börjar den riktigt farliga operationen ”operation” med en svenskägd lyxklinik som huvudobjekt. Här är allting möjligt, från slagsmål och vilda jakter i sjukhuskorridorer till heta kärleksstunder i städskrubbar och improviserade fallskärmshopp från höghus.
Det är en fartfylld om än inte särskilt avancerad deckarhistoria som har lånat en del från amerikanska deckarkomedier. O’Yeah är som vanligt en underhållande guide som rör sig hemtamt i Bangalores gränder och i karaktärernas vardag. Romanens dråpliga humor riktar en ironisk udd såväl mot Indiens enorma klass- och könsskillnader som mot rika västerlänningars cynism.
Jag skulle säkert bli mer road av hela historien och låta mig svepas med om den inte hade kommit vid fel tidpunkt. De brutala våldtäkterna i Indien, skandalen kring filmdokumentären och de senaste årens debatt om indiska kvinnors enorma utsatthet har för min del lagt ett mörkt filter över Indiens påfågelprakt som land. Det är inte romanens fel; på flera ställen i romanen anknyts det till det indiska samhällets skeva kvinnosyn. Liksom för att balansera bilden möter Hari nästan uteslutande kvinnor som både i fråga om formell makt och intellektuell mognad är honom överlägsna. Trots det förmår romanen inte underhålla mig så som den annars kunde ha gjort i sin genre.