Svidande civilisationskritik

I ett av de få äldre husen i en namnlös stad i en nära framtid samlas grupper av människor. Föreningar skulle man kalla dem. Där möts "De bilburna", "Palladisterna" och "Cynikerna", i bottenvåningen huserar porrbutiken Hekuba, i källarlägenheten bor Siegbert med sin hybrot. Där finns druider och vampyrer, kvinnor som beslutat att inte skaffa barn och i stället har dockor som de klär av och på. Som en barnlek. Tidigare var huset ett hem för "de själssjuka", kort sagt ett mentalsjukhus.

Leena Krohns nya roman Bipaviljongen. En berättelse om svärmar är som en blandning av naturvetenskap och filosofi. Kanske också en mild dystopi. För någonstans utanför kommer kriget närmare. Inte för att det har en avgörande betydelse, men det ger onekligen en ram åt berättelsen som diskuterar slumpen, ödet, försynen och skickelsen.

Bokens jag, som vi inte får veta särskilt mycket om, kallar huset där människor samlas i olika konstellationer för Bipaviljongen. Berättaren går med i "Föränderlig verklighet", en grupp där man ska ha upplevt en oförklarlig förlust - eller kanske bara något oförklarligt. Gruppens medlemmar berättar i korta kapitel och in emellan berättas om andra existenser. Om det vanliga livet där det alltid finns ett mer eller mindre absurt inslag. Eller är det absurt? Kanske är det bara våra liv nedkokade till det viktigaste - och då ter de sig absurda. Det är vår samtid sedd lite på håll, som betraktad på avstånd av en nyfiken och lätt förvånad person.

Jag kallade boken för roman, men jag vill invända mot mitt ordval. Kanske kan man snarare kalla boken för roman i novellform, en samling berättelser som har två sammanhållande länkar: dels den städande Lahja som går in i allas liv, dels svärmen.

Alla i Uppsala har sett skarorna av kajor cirkla till synes utan mål och syfte. Skaror, svärmar, av fåglar som rör sig i oförklarliga moln. Ornitologerna kan säkert berätta vad de sysslar med. Skiljer skarorna av kajor sig från en bisvärm? Skiljer sig en människomassa på Drottninggatan från kajorna i kvällningen? Vi svärmar alla, ingen i svärmen är åtskild den andre. Ingen gör någonting utan att det ger avtryck i en annans liv. Och vi kan nog inte förklara vad vi sysslar med, varför vi gör som vi gör.

Krohn diskuterar denna vår verklighet. Kan man anpassa en sinnessjuks verklighet till den "normalas"? Är det rätt? Det ansågs rätt att försöka genom lobotomi med fruktansvärda konsekvenser. Vilken verklighet är verklig? Krohns prosa är långsam och bjuder motstånd när man vill skynda, som sade hon: vänta nu, hetsa inte - läs ordentligt för jag vill dig något.

Bipaviljongen är en känga i nyllet på samtiden och en filosofisk betraktelse över oss, mänskligheten och vår egentliga meningslöshet. Men en känga kan inte vara lågmäld, tänker vän av ordning. Jo, säger jag. Det kan den. För på 175 sidor levererar Krohn svidande civilisationskritik där vårt förflutna liksom vår framtid finns - genom en text som bygger på skarven mellan natt och dag, en roman som finns just på gränsen mellan vilt hav och fast is.

Svidande civilisationskritik

Leena Krohns bok är en filosofisk betraktelse över mänsklighetens meningslöshet, skriver Astrid Claeson