Sveriges förhållande till Nazityskland
Sveriges skuld under andra världskriget behandlas i en ny antologi. Ska historikerna ta ställning till moraliska problem? frågar Torgny Nevéus.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Frågeställningen framgår av rubriken men blir ännu mera tillspetsad av förlagsreklamen: "Duckade Sverige för Nazityskland?" Det är ett problem som vi svenskar länge inte ville ta tag i. Visserligen fanns vid Stockholms universitet ett projekt SUAV (Sverige under andra världskriget), lett av Stig Ekman med flera, som empiriskt undersökte, i åtskilliga doktorsavhandlingar, vad som hände i det skonade Sverige.
Dessa undersökningar var grundläggande för det som de senaste 17 åren har skrivits om problemet. Visserligen fanns i SUAV-projektets produktion också moraliska ställningstaganden men de var försiktigt formulerade. Sedan omkring 1990 har emellertid Sveriges "skuld" trätt i förgrunden, alltså frågan om vi duckade för Hitler. Orsaken till denna attitydförändring kan bland annat ligga i att efter kalla kriget slut även debatten kring det förgångna blev friare. Maria-Pia Boëthius "Heder och samvete" från 1991 förde in en angelägnare och skarpare ton i diskussionerna. En informativ resumé om vad som egentligen hände, när historikerna "svängde" och sedan, ger Sverker Oredsson i den här boken.
Men skall historikerna och därmed deras läsare verkligen ta ställning till moraliska problem? Därom råder inte fullständigt samförstånd ens bland skribenterna i den här boken. Sålunda deklarerar Barbro Eberan karskt i sin uppsatsrubrik ett ställningstagande: "Rätt eller fel? Vi måste söka orsaker - inte skuld." Den öppet demonstrerade oenigheten gör, menar jag, boken särskilt spännande. Här finns inte, som i vissa antologier och festskrifter, en gemensam grundvärdering hos alla bidragslämnarna.
Mattias Tydén har också en talande rubrik: "Att lägga sig i. Till frågan om Sveriges moraliska skuld till Förintelsen." Visserligen var inte vårt land direkt skyldigt till övergreppen mot judarna, men genom en sedan seklets början klart och sällan här ifrågasatt antisemitism i press och opinion hade vi lämnat vårt bidrag till den europeiska tankevärld, som gjort Förintelsen möjlig. Å andra sidan säger författaren att "i jämförelse med nutidens välinformerade medborgare var beredskapstidens aktörer isolerade i flera bemärkelser". Ytterligare ett exempel på hur en svensk skuldfråga kan belysas.
Många andra problem kan vi här läsa om. Ekonomhistorikern Martin Fritz anser att järnmalmsexporten var en konjunktursatsning. Men den stödde tysk krigföring och var onekligen ett avsteg från neutralitetsprincipen samtidigt som den befrämjade svensk folkhushållning under en svår tid. Men, frågar han, varför tog inte Sverige ansvar för ockuperade länder som led av nazisternas brott mot mänskligheten? Se där ett moraliskt dilemma, ett av de många som kommer fram i denna bok.
Av särskilt intresse för uppsalabor är Ola Larsmos seriösa analys av hur genom "Bollhusmötet" våren 1939 en rasistisk opinion "konstruerades". Essän kan jämföras med den bok som Larsmo utgivit tidigare i år. Jag vill inte invända mot hans resultat utan bara komma med en personlig reflexion. UNT: s referent nämnde dagen efter mötets avslutning Versailles 1789 och skrev att nu sammanträdde uppsalastudenter "också i ett bollhus, Nya tennishallen". Han fortsatte: "Det är väl inte säkert att detta möte kommer att gå till historien, men?"
Referenten hade fel, mötet gick till historien. Visst var det, som Larsmo säger, "en miniatyr av" svensk opinion denna vår, men att Uppsalas främsta lokaltidning satte en associationsrik rubrik på sammankomsten bidrog till att intresset fokuserades på händelsen. Studentmöten av likartat dubiös karaktär ägde, som också Larsmo nämner, rum på andra kårorter före och efter Bollhuset. En lokal kan leda (eller förleda) historieskrivningen. Vad hade man skrivit ifall mötet hållits i sal X?
Klas Åmark, som lett ett projekt kring dessa frågor, skriver att dessvärre har dagens svenska samhälle inte dragit lärdomar av vårt lands agerande under 30- och 40-talen. Skall man hjälpa dem som hotas av en framväxande diktatur bör man handla redan från början. "För att fullgöra de moraliska plikterna måste den demokratiska staten agera även när läget är ovisst och svårbedömt." Det land som inte vill gå i krig måste ge humanitär hjälp även om en sådan skulle drabba den egna välfärden.
Detta är tänkvärda ord, illustrerande de historievetenskapliga och moraliska problem som nutidens forskare och läsare ställs inför och som kännetecknar denna bok. Att den - förutom välredigerad i yttre mening - är inspirerande och läsvärd, hoppas jag att mina noteringar har övertygat läsaren om.
EN NY BOK
Lars M Andersson och Mattias Tydén (red.)
Sverige och Nazityskland. Skuldfrågor och moraldebatt
(Dialogos)
Lars M Andersson och Mattias Tydén (red.)
Sverige och Nazityskland. Skuldfrågor och moraldebatt
(Dialogos)