Sverige under vinterkriget

Den nya boken om Finska vinterkriget - eller 105-dagarskriget kunde man kanske också kalla det - har skrivits av Claes-Göran Isacson. Han har tidigare varit verksam inom näringslivet men de senaste åren med framgång ägnat sig åt stormaktstidens krigshistoria i flera böcker. Han skriver klart och lättfattligt, vilket också gäller den nu föreliggande volymen som blivit en sannskyldig uppslagsbok över Finska vinterkriget. Den läsare, som menar att författarens utförliga beskrivningar av kulsprutornas kaliber och brigadernas positioner mest intresserar militärer, bör inte låta sig skrämmas utan kan låta blicken glida förbi dessa förvisso också i sammanhanget viktiga upplysningar.

Finska vinterkriget ingår som ett mycket märkligt inslag i 1900-talets största militära kraftmätning, således andra världskriget. Ytligt sett kunde kampen för de flesta iakttagare, när den startade 30 november 1939, te sig som vore den på förhand avgjord. Den fred som slöts efter vapnens nedläggande 13 mars 1940 var också onekligen en svår förlust för Finland, som bland annat måste avstå Hangö och Karelen. Men kriget hade inte blivit den militärpromenad till Helsingfors som Stalin räknat med. Inte ens Viborg, som finnarna fick avstå i freden, hade ryska trupper lyckats erövra.

Sovjet hade, när det angrep Finland, gjort flera felbedömningar. Åtskilliga officerare var otillräckligt utbildade, eftersom Stalin under sina särskilt nervöst paranoiska år på 30-talet hade rensat ut åtskilliga, även de yngre, inom denna yrkesgrupp. Manskapet i gemen var främst utbildat för strider på de ryska slätterna och inte i den finska terrängen. Järnvägstransporterna var otillräckligt förberedda. Därtill kom att vintern blev osedvanligt kall. Politiskt sett var det ett missgrepp då Sovjetunionen de första krigsdagarna installerade Terijokiregimen under Kuusinen som den 'rätta' finländska regeringen. Att ryssarna började 'förhandla' med den var ett tilltag som väckte löje i hela Europa. Det anseende som Kuusinen en gång haft bland kommunisterna i Finland var då redan helt förbrukat.

Finlands armé under den förfarne krigaren Mannerheim var däremot vältränad och fick från början ett solitt folkligt stöd. Från jultiden och ett stycke in i januari vann den också uppmärksammade segrar, främst den vid Suomussalmi. Mot månadens slut hade emellertid Sovjetledningen, vilket självfallet inte var allmänt känt då, tvingats till ingående analys och självprövning. Marskalken Timosjenko avlossade därvid, som Isacson skriver, "en oerhört skarp salva". Följderna skulle inte vänta på sig. Februari blev en svår månad för Finland och eftersom nu ryssarna hade sett om sitt hus och kunde sätta in sina i alla fall starkt överlägsna resurser, blev som sagt freden hård. Men Finland var dock en självständig stat och skulle så förbli.

I ett särskilt intressant och utförligt avsnitt belyser författaren Sveriges förhållande till Finland under vinterkriget. Redan den 4 december bildades Finlandskommittén med konsthistorikern och Skansenchefen Andreas Lindblom som ordförande. Den hade till uppgift att underlätta skapandet av en frivilligkår, som kunde sättas in i striderna. Det var inte det lättaste, eftersom den rent socialdemokratiska Hansson-ministären var försiktig. Den ersattes dock av en samlingsregering den 13 december och efter diverse administrativt krångel kunde en frivilligstyrka om 7 500 man skickas i väg.

Med tanke på den entusiasm som hjälpen till Finland väckt hos de intellektuella tror vi kanske att dessa utgjorde merparten av dem som reste österut. Men en undersökning av de frivilligas civila yrken har visat att arbetarna svarade för 57 procent. Yrkesmilitärerna utgjorde cirka 10 procent. Med undantag för ett litet antal Moskvatrogna kommunister stod de svenska arbetarna på Finlands sida. Inom industrin jobbade på trettondagen 1940 mer än 100 000 frivilligt i fabriker och verkstäder; inkomsterna gick oavkortade till nationalinsamlingen för Finland.

Av de svenska frivilliga stupade 33 man, medan åtskilliga sårades. Jämfört med de finländska och framför allt de sovjetiska mänskliga förlusterna är det inte mycket. Men det makabra var att tio svenskar dödades timmarna efter det att vapenvilan den 13 mars klockan 11 hade slutits. Man har antagit att ryssarna velat skjuta slut på sin ammunition för att slippa frakta hem den. "Fredsdagen blev den tyngsta dagen av alla för de frivilliga", skriver Isacson.

Trots allt plågades många svenskar senvintern 1940 av känslan att ha svikit broderfolket. Olof Lagercrantz gjorde sig till talesman för de människor som blivit "förrådda" och slutade: "För oss är livet grymmare än döden,/vi äga inte mer ett fosterland. "Eyvind Johnson hade, medan kriget ännu pågick, givit uttryck åt följande tankegångar:

"Och de frågade oss och vi gav våra svar:
att vi tror vi har många månader kvar.
Och de hoppades på oss och hoppas än
på vårt svar den dagen de frågar igen."

Sverige under vinterkriget

Sveriges förhållande till Finland under Finska vinterkriget belyses särskilt i Claes-Göran Isacsons förtjänstfulla bok Ärans vinter, konstaterar Torgny Nevéus.