En oktoberdag 1941 vandrade arkeologiprofessorn Sune Lindqvist och Peter Paulsen, professor vid universitetet i Rostock och Königsberg, runt bland fornminnena i Gamla Uppsala. Det var en sällsynt vacker dag, solen glittrade från en klar brittsommarhimmel, Paulsen njöt av de ljumma vindarna och förundrades över stillheten. Något sådant hade han inte upplevt på många, många år.
Det finns berättelser där det triviala skymmer dramatiken i så hög grad att man nästan inte märker att något över huvud taget har hänt, trots att det just har öppnats ett hisnande bråddjup framför fötterna. För även om oktoberdagen var mild och vacker och Paulsen var en genuint vänskaplig och angenäm person, fanns det ett betydande problem med hans besök i Gamla Uppsala. Det bestod inte bara i det faktum att Peter Paulsen var SS-Sturmbahnführer, tillhörde Himmlers personliga stab och att anledningen till hans resa till Sverige var att värva svenska studenter till SS, utan att han just gjort sig skyldig till omfattande krigsförbrytelser.
Visserligen hade hans kamrater i SS hade haft det ännu mer arbetsamt, bara några dagar tidigare hade de mördat 33 771 judar i Babi Jar, men Paulsens bidrag till Förintelsen var i Himmlers ögon minst lika betydande. Hösten 1939 hade han på dennes uppdrag farit runt i Polen och plundrat museer, arkeologiska samlingar, synagogor, bibliotek, slott och judiska hem. Hans framfart räknas till en av de mest omfattande stöldraiderna och kulturrånen i mänsklighetens historia. Åtskilliga svenska forskare bistod honom villigt med tips och ”goda” råd.
1900-talets historia överskuggas i allt väsentligt av det andra världskriget och Förintelsen och sedan en längre tid har det pågått en intensiv forskning kring Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen. Det borde inte kräva någon större forskarmöda – Statens Institut för Rasbiologi, permittenttrafiken, järnmalmsexporten – allt verkar så uppenbart och enkelt. Det är det inte.
Vi föreställer oss gärna att blickandet mot historiska förlopp och sammanhang är underkastad optikens lagar, att det som ligger närmast framträder tydligare och att detaljrikedomen därför skulle göra arbetet enklare. Dessvärre är det sällan fallet. Avståndet till händelserna är så kort att man lätt överskattar detaljernas betydelse och när vi blickar mot en tid som inte är så främmande vår egen, är risken stor att vi väver in vår egen tid i den färdiga väven. Medan historiker använder finjusterade instrument för att urskilja nyanserna, sitter den historiskt oskolade skribenten och antingen blandar samman allt som man tycker påminner om fascism och nazism i en och samma gryta, eller utesluter allt som inte bär ett hakkors. Vare sig fascismen eller den nationella högerkonservatismen bär hakkors, men att de skulle vara oproblematiska är en förödande slutsats.
När nu Klas Åmark utkommer med Att bo granne med ondskan, ett drygt 700 sidor långt verk om Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen, kan man därför bara andas ut. Det här kommer att vara Referensverket under en lång tid framöver. Han presenterar den samlade kunskapen, vad vi vet i dag och hur vi kan veta det. Han varken postulerar eller gissar, han föreställer sig ingenting och ponerar aldrig. Det här är vetenskap på riktigt.
Det skulle kunna betraktas som slutrapporten för Vetenskapsrådets nazismprogram, men jag har en bestämd känsla av att man i framtiden kommer att betrakta den som inledningen på någonting mycket större.
De forskare som har gett sig in i detta forskningsfält – allt från historiker till arkeologer och idéhistoriker – har mött betydande hinder. Bortsett från de allt grövre hoten från högerextremister, har de från samtidens debattörer stött på en makalös ovilja att lyssna. Vad debattörer ”vet” och diskuterar är något helt annat än vad historikerna vet och diskuterar. Fakta sammanblandas, billiga dagspolitiska poänger plockas och av historiens ruttnande fallfrukt vildjäser en brygd av överdrifter, förnekelser och ren och skär desinformation. Så ger den alltmer opålitliga Wikipedia socialdemokratin ensamt äran av att ha bildat Statens Institut för Rasbiologi, så kan den svenska högern peka finger mot vänstern utan att medge sitt intima förhållande till Nazityskland och så har det blivit populärt att i avhandlingar från andra lärosäten utnämna Uppsala universitet till nazismens högborg, trots att man i Berlin betraktade Uppsala universitet som ett ”judiskt-bolsjevistiskt motståndsfäste”.
Något som ständigt tycks vara lika populärt är fingerpekandet eller äreräddningen av personer vars ära för oss andra tycks vara fullkomligt omöjligt att rädda, och eftersom man ogärna tar till sig nyare kunskap, drabbar både pekandet och förhärligandet i oroväckande hög grad fel personer. Gestalter som ogillade Hitler men dyrkade fascismen har kommit att framställas som demokratikämpar, som journalisterna Arvid Fredborg eller Christer Jäderlund, eller som forskare som Birger Nerman, Gustaf Hallström och den ständigt lika osannolike Åke Ohlmarks. Ibland går det alldeles fel – som när verkliga demokrater som riskerade sina liv för att försvåra den tyska infiltrationen, som just Sune Lindqvist, i artikel efter artikel framställts som nazist.
Bland åtskilliga skribenter och tyckare tycks det dessutom vara vansinnigt lätt att göra det triviala misstaget att lyssna på hur ett tal från 1936 låter i våra öron, i stället för att försöka förstå hur det var menat att förstås när det hölls. Det sker sällan. I stället nyttjas den betänkliga praktiken att med utgångspunkt från vad som i dag kännetecknar uttryck för en viss ideologi, tro sig kunna avgöra om en människa som levde i går anslöt sig till den – vilket kan leda till absurda resultat. Med motsvarande tankeövning skulle Luther knappast vara lutheran och åtskilliga av Svenska Dagbladets ledare under 1970-talet betraktas som vänstervridna.
Men om man menar allvar när man säger att det som skedde under dessa årtionden aldrig får falla i glömska, kan det ligga en poäng i att handskas varsamt med minnena. Klas Åmarks försiktigt framtagna bild är till en början svårbegriplig för den som hade den enkla lösningen klar för sig. Nyanserna och skärpedjupet i historikernas avhandlingar och böcker ter sig obegripliga om man inte kan eller vill förstå sammanhangen; de väcker inte sällan vrede eftersom bilderna fragmenterar våra tankefigurer och stör våra tankemönster. Det är därför det är så viktigt att forskarna är närvarande och förklarar det hela för oss. Dessvärre har man sällan sett skymten av dem.
Historikern, skriver Åmark, håller upp en spegel framför människan och säger: se här människa, sådan här är du. Så är det meningen att det skall fungera, men just när vi behövde dem som mest, när Förintelseförnekarna började mässa sina stolleprov, gick det sena 1900-talets humanistiska forskare i kloster där de ägnade sig åt att spegla sig själva. Dystert betraktade man sina egna ansikten, föll i djup melankoli och ägnade återstoden av 1900-talet åt att diskutera sina egna ämnen under djupaste misstro. Genom sin tystnad kom de därmed själva att bli aktörer i denna tragedi. Därför är det svårt att komma till någon annan slutsats än att forskarna själva bär en del av skulden för att den svenska historien missbrukats.
Om forskarnas frånvaro i den populära debatten beror på att den akademiska arrogansen inte tillåter dem att nedlåta sig till att presentera sina resultat utanför seminarierummens väggar, eller att man helt enkelt hyser en fullt förklarlig avsmak från att medverka i medier där tiden inte medger några djupgående resonemang, är mer en fråga om vilken forskare vi talar om. Men vi kommer aldrig ifrån att forskning är fullkomligt meningslös om den inte förmedlas.
Medveten om att detta kan vara en orättvis bild av forskarkåren, för visst finns det några lysande undantag, som Gunnar Broberg, Mats Deland, Stéphane Bruchfeldt, Åsa M. Larsson, måste man ändå konstatera att det är alldeles för många som aldrig säger ett ord.
Forskarna är alldeles för viktiga för att deras tystnad ska kunna ursäktas. Om de i stället för att frukta eller förakta medierna, hade lärt sig förstå journalistikens villkor, hade det garanterat förhindrat 5,7 procent av svenska folket att rösta på ett parti vars hela idé bygger på några av de mest taffliga historiska lögner som någonsin presenterats.
Av den anledningen kommer inte Åmarks verk en dag för tidigt.