”Sverige är det enda landet i världen med tre missioner på den koreanska halvön.” Meningen, som med stolthet dyker upp flera gånger i UD-rapporter från 1970- och 80-talet, återges i boken Ambassaden i Paradiset. Orden summerar väl det ovanliga förhållande Sverige än i dag har till Nordkorea, en relation jag tror att många med mig tidigare varit rätt ovetande om.
Mellan år 1976-2001 var Sverige alltså det enda västland som hade en beskickning i Nordkorea. Tillsammans med ambassaden i sydkoreanska Seoul fullbordas treenigheten i Korea av den postering som Sverige nu haft i 59 år i gränsstaden Panmunjom, ursprungligen på FN-mandat för att förhandla om stilleståndsavtalet mellan Nord- och Sydkorea till en riktig fred. I dag är syftet suddigare, Nordkorea förkastade stilleståndsavtalet för decennier sedan. Trots det har Sverige fortfarande fem svenska officerare på plats, som tillsammans med en schweizisk postering håller möten varje dag för sig själva.
Den absurda situationen är bara en av många som beskrivs i Lovisa Lamms stundtals utmärkta reportagebok. Lamm, med ett förflutet på Sveriges Radio och som regiassistent på teatern, förklarar sitt närmast maniska intresse för det nordkoreanska samhället med att kulisser fascinerar henne. Och kanske är det det enda Nordkorea kan bjuda på i mångfald – kulisser så tunna att de går att se rakt igenom.
I början av 1970-talet har Nordkorea ännu inte kollapsat ekonomiskt, landet har behov av import och det svenska näringslivet står i kö för att få exportera. Önskemål om en beskickning kommer upp, svenskt näringsliv vill helt enkelt ha hjälp av UD för att lösa de myriader av byråkratiska knutar som handel med Nordkorea innebär. Ambassaden blir verklighet, men drömmen om Nordkorea som det nya Japan går snart i stöpet – endast undantagsvis har nordkoreanerna råd att betala varorna de beställt. Än i dag har Nordkorea en gigantisk skuld till Sverige, pengar man sedan länge gett upp allt reellt hopp om att få igen.
Lovisa Lamms relativt tunna bok om Nordkorea och Sveriges förhållande till det slutna landet är hela tiden underhållande och informativ, med dråpliga och sorgkantade anekdoter och ögonvittnesskildringar från svenskar som hon sökt upp.
Flera gånger går mina tankar till Peter Fröberg Idlings bok Pol Pots leende. Likheterna är flera – Fröberg Idling skildrade Sveriges förhållande till den extrema kommunistiska regim som nära nog ödelade Kambodja på 1970-talet, och Lamm skildrar en liknande svensk naivitet i möte med en annan bisarr regim från samma tid. Även upplägget med korta kapitel som växlar mellan tid och rum känns igen, även om Ambassaden i Paradiset saknar Pol Pots leendes poetiska anslag.
Lamms bok hade gärna fått fördjupa sig ibland. Omfånget är under 200 sidor och stundtals skrapar den bara på ytan. Jag skulle ha velat se en fördjupning kring drivkrafterna till det svenska engagemanget, det handlade ju inte bara om ekonomi utan fanns även en missionerande strävan, en tro om att Sverige kunde göra skillnad.
I dag känns det som att vi vänt alla sådana anspråk ryggen. Jag skulle ha velat veta mer om varför och vad vi eventuellt tappat eller tjänat.