Sverige i barbariets slagskugga

Historien är en spegel av sin samtid. Precis som klädstilarna skiftar med modets växlingar så förändras också vår syn på det förflutna. Gamla historieböcker och historiska förklaringsmodeller, som föreföll så briljanta när de först lanserades, tappar med tiden sin udd och kan till och med betraktas som irrelevanta. När tiden ömsar skinn förändras vår syn på de samhälleliga processernas drivkrafter. En strid ström av böcker har publicerats under de senaste decennierna som revolutionerat vår bild av nazismen och det kaotiska 1900-talets historia.

Under folkhemsepoken (1933-90) dominerades, kan man hävda, Sveriges politiska liv av socialdemokraterna. Trots att kampen mellan de fyra demokratiska partierna för det mesta handlade om detaljer i folkhemmets yttre design framstod det socialdemokratiska partiet i den allmänna opinionens ögon som välfärdsbyggets arkitekter och byggmästare. Mot den bakgrunden kan det knappast förvåna att den socialdemokratiska agendan också påverkat vår syn på 1900-talets svenska historia. Enligt den gängse folkhemshistoriken inträffade den avgörande brytpunkten i maj 1933 när Per Albin Hanssons regering, efter kohandeln med Bondeförbundet, kunde påbörja reformarbetet. Med det perspektivet kunde krigsåren 1939-45 beskrivas som en påtvingad andhämtningspaus då reformprojekten fick vila i väntan på bättre tider. Den svenska regeringen tvådde sina händer och lät påskina att svenskarna i stort sett varit immuna mot den nazistiska smittan. Bara en handfull marginaliserade stollar hade röstat på Furugårds och Lindholms partier.

Det första dråpslaget mot den självbelåtna svenska självbilden utdelades av journalisten Maria-Pia Boëthius. I boken Heder och samvete, som publicerades 1991, kritiserade hon exempelvis den tyska permittenttrafiken och regeringens skamliga kappvänderi i takt med krigslyckans växlingar. Sedan dess har en lång rad böcker kommit ut som bland annat behandlar svensk överklassnazism, steriliseringspolitiken och det Rasbiologiska institutet i Uppsala som stöddes av en massiv riksdagsmajoritet och en lång rad framstående forskare och opinionsbildare när det grundades i början av 20-talet.
Att nazismen påverkade Sverige under trettiotalet och krigsåren är självklart. Men hur hanterade den svenska offentligheten den nazistiska efterbörden och hur påverkade de erfarenheterna det kulturella och ideologiska landskapet från krigsslutet till 1950 när det kalla kriget bröt ut? Om detta handlar lundahistorikern Johan Östlings doktorsavhandling, Nazismens sensmoral, som nyligen publicerats.

Den nazistiska erfarenheten utlöste en veritabel kulturrevolution i Sverige. Ända sedan medeltiden, när Hansan dominerade Nordeuropas ekonomi och de första studenterna sökte sig till tyska universitet, hade Sverige tillhört den tyska kulturkretsen. Reformationen importerades i sin lutherska tappning från Tyskland och vid 1700-talets början kom den tyska pietismen till Sverige. Somliga författare har beskrivit 1800-talets Sverige som en tysk kulturprovins. Musiklivet inspirerades, liksom den första generationen socialdemokrater, av tyska förebilder. Svenska vetenskapsmän knöt kontakter med världsledande tyska universitet. Och på 1920-talet blev de tyska storstäderna till tummelplatser för svenskar som attraherades av konstnärlig modernism och politisk radikalism, skriver författaren.
Naziepoken slog sönder de gamla kontaktnäten. Efterhand som de nazistiska illdåden avslöjades hamnade allt tyskt i vanrykte. Svenskarna vände sig till de segerrika anglosaxiska länderna på jakt efter nya ideal och en ny demokratisk identitet. Stigmatiseringen av svenska tyskvänner drabbade inte bara kända nazistiska medlöpare, som Sven Hedin och lundahistorikern Gottfrid Carlsson, utan också en lång rad personer som förknippades med tyska kulturella impulser. Ett tragiskt exempel är den tyskjudiske idéhistorikern Erich Wittenberg som flydde till Sverige 1935 och gjorde akademisk karriär i Lund. När Wittenberg sökte en docentur 1948 blev han fullständigt tillintetgjord i ett sakkunnigutlåtande som författats av Herbert Tingsten. Trots sin judiska bakgrund, och sina antinazistiska meriter, drabbades han av ett slags sekundär stigmatisering på grund av sitt yrkesmässiga intresse för tysk filosofi och 1800-talsidealismens historia, konstaterar Östling.
Bilden av det förflutna genomgår, som ovan noterats, en ständig transformationsprocess. Tv-serien Holocaust, som producerades 1978, förändrade världens syn på den nazistiska folkmordspolitiken och satte förintelsen av det judiska folket i fokus. Uppsvinget för högerextrema missnöjespartier i Västeuropa under 80-talet, och de postjugoslaviska krigen, har bekräftat bilden av fascismen som ett alleuropeiskt fenomen som faktiskt kan spåras tillbaka till det krisdrabbade Frankrike under 1880-talet. Det protofascistiska "bakgrundsbruset" ekade också i det svenska samhället under hela epoken. Boken Nazismens sensmoral bidrar till att kasta ljus över den veritabla kulturrevolution som inträffade i Sverige i det nazistiska barbariets slagskugga och under de första efterkrigsåren.

Sverige i barbariets slagskugga

Bilden av det förflutna genomgår en ständig transformationsprocess, skriver Carl Johan Gardell apropå Johan Östlings bok om Sverige och nazismen.