Sverige - det perfekta landet?

När Miika Nousiainens debutbok Vadelmavenepakolainen kom ut i författarens hemland Finland var mottagandet entusiastiskt bland både publik och kritiker. Äntligen en finne som vågade bekänna sin villkorslösa kärlek för det västra grannlandet, istället för att skämta om bögiga svenskar och deras mesiga försvarspolitik!
I en intervju i samband med lanseringen av den svenska översättningen Hallonbåtsflyktingen berättar författaren om det finska lillebrorskomplexet, och behovet som funnits av att prata kring förhållandet till Sverige: "Plötsligt var det många som kom ut som Sverigeälskare, som inte hade vågat göra det tidigare." (DN 16/8). Hur en svensk publik kommer att ställa sig till denna orgie i svenskhetsklichéer från finskt håll återstår att se. Särskilt befriande är det emellertid inte, vilket jag ska återkomma till.

Precis som Nousiainen, som känt sig "svensk i fantasin" sedan 1980, hyser bokens huvudperson Mikko Virtanen varma känslor för Sverige, ett land där till och mer snöflingorna är mer harmoniska än i Finland. Eller varma förresten - snarare är det fråga om ett monomant intresse för det svenska, kombinerat med tvångstanken att radera sitt finska förflutna till förmån för en svensk medelsvenssontillvaro.
Det är i Thailand som den ensamme finske mannen får upp ögonen för de harmoniska svenska familjerna på besök i semesterparadiset, som bara efter fem minuters konversation skjuter ihop restaurangborden med sina landsmän för att knyta nya, sunda vänskapsband. "Den idylliska familjetypen är den enda familjetyp som finns i Sverige" konstaterar Virtanen. Inga skrikande barn, ingen försupen finsk man som grälar på den desillusionerade hustrun - bara älskvärda samtal barn och vuxna emellan, präglade av förståelse och empati (för övrigt en förmåga som Virtanen ser som Sveriges nästa stora exportprodukt, en "alternativ energikälla" till världens fromma när kolet och oljan tagit slut).
Hemma i Kouvola bygger Virtanen ett litet hustempel med bilder på folkhemsbyggarna Per Albin Hansson och Tage Erlander, Olof Palme och diplomaten Raoul Wallenberg, Tomas Brolin, Garbo och Bergman, Abba-gänget, Pippi Långstrump och Robert Wells, ja hela baletten.

Det dröjer inte länge förrän flyttlasset går till Sverige. På en till synes logiskt resonerande psykopatprosa, som håller i sig boken igenom, förklarar Virtanen det alldeles nödvändiga i att varken rygga för identitetsstöld, medhjälp till självmord eller dråp i jakten på den äktsvenska lyckan. Det är en handlingsutveckling som påminner om författarkollegan Arto Paasilinnas berättelser, som ofta bygger på en liknande lek med klichéer och dråpliga vändningar i historien. Samtidigt börjar Virtanen ana sprickor i det svenska idealsamhället, där onda ting som individualism och kommersialism hotar Per Albins utopi.

Hallonbåtsflyktingen kan läsas som både en drift med den svenska självtillräckligheten och den på ytan lyckade kärnfamiljen, som en sorts utvidgad (om än inte alls lika träffsäker) version av Joakim Pirinens Familjen Bra. Samtidigt är det omöjligt att skaka av sig känslan av att denna bok främst är en finsk angelägenhet, ett tillfälle att med en kärleksfull glimt i ögat skratta sig fördärvad åt en storebror som man likafullt beundrar. En 300 sidor lång klichéförteckning presenterad på ett konventionellt språk och med en tämligen ordinär intrig lämnar, trots många underfundigheter, en känsla av snopenhet, av "men sen då?".

Sverige - det perfekta landet?

Finske Miika Nousiainens debutroman är en orgie i svenskhetsklichéer. Ändå känns boken främst som en finsk angelägenhet, skriver Markus Huss.