Svenskt ljus på den ryska filmlegenden

Det lilla förlaget Atrium har ett pågående projekt där man satsar på titlar kopplade till den legendariska ryska filmregissören Andrej Tarkovskijs liv och verk.

2009 inleddes utgivningen med en reviderad nyutgåva av regissörens egen essäbok Den förseglade tiden. Ett måste för alla som vill tränga djupare in i den ryska mästarens säregna filmiska universum. 4 april 2012, då Tarkovskij skulle ha fyllt 80 om han hade levat, kommer utgivningen att avslutas med Martyrologion. En utgåva som innehåller Tarkovskijs samlade dagböcker.

Det senaste tillskottet till denna serie är Erland Josephsons pjäs En natt i den svenska sommaren som tar sitt avstamp i inspelningen av Tarkovskijs film Offret, vilken spelades in i Sverige och där Josephson hade en ledande roll. Utgåvan innehåller, förutom pjästexten också ett föredrag av Josephson, hållet vid Complutense-universitetet i Madrid.

Med boken följer även en cd med radioteaterns uruppsättning av Josephsons drama från 1986 i regi av Staffan Roos. Boken ger flera spännande perspektiv på Tarkovskijs arbete och skapandeprocess. Här sett ur skådespelarens unika och närgående perspektiv. Josephson medverkade ju inte endast i Offret utan också i Nostalghia (i mitt tycke en av Tarkovskijs allra främsta filmer) och de två utvecklade i slutskedet av regissörens liv ett nära samarbete. I den inledande föreläsningen illustrerar Josephson tydligt Tarkovskijs förhållande till skådespelaren, vilket ibland kunde vara sårande för den senares fåfänga.

Tarkovskij var nämligen ingen anhängare av närbilder och ville hela tiden dämpa aktörernas spel. Han var inte intresserad av skådespelarnas individualitet utan såg dem snarare som en del av landskapet, av den helhetsbild han ville skapa. Han försökte lämna så mycket som möjligt öppet för åskådaren själv att tolka. Därför fick spelet aldrig bli för uttrycksfullt. Som Josephson låter ”ryssen” säga i pjäsen: ”Ni skall inte avslöja några hemligheter i ert spel. Ni skall avslöja att människan är full av hemligheter.”

Pjäsen, som tar upp största delen av boken, består egentligen av en enda lång väntan av närmast Beckettska mått. Några skådespelare samtalar med varandra medan de väntar på att den stora ryssen ska finna det rätta ljuset, den perfekta bilden. Det här är en pjäs som kan läsas och uppskattas även av den som inte har ryska regissörer som specialområde. Här behandlas en allmängiltig problematik om kulturmöten och språkkrockar. Det handlar kanske främst om försöket att hitta ett sant och äkta sätt att kommunicera med varandra, om hur man ska kunna tala om det verkligt viktiga, vilket fint gestaltas i radiouppsättningens drömska samtal mellan Josephsons ”Jag” och Börje Ahlstedts ryss.

Kanske är det just denna strävan efter äkthet i tilltalet som gör Tarkovskijs filmer så starka. Han vågade verkligen tala allvarligt och uppfodrande med sin publik och på så sätt värna en respekt för skapelsen, för det heliga och djupt hemlighetsfulla i människan.