Svensken som räddade Paris

På olika sätt har denna sommar observerats 60-årsminnet av en särskilt dramatisk händelse i 1900-talets europeiska historia, Normandieinvasionen den 6 juni 1944. Turistresor har anordnats till landstigningsplatserna, man har förundrat studerat Robert Capas bild från Omaha Beach och dröjt i vördnad inför de många korsen på begravningsplatserna. Men vad hände sedan, efter den 6 juni?Den allierade offensiven var till att börja med trevande, mot ett starkare motstånd än man väntat. Ett genombrott blev det då tyskarna övermannades intill Avranches vid S:t Malo-viken den 25 juli. I mitten av augusti landsteg de allierade i Sydfrankrike samtidigt som tyskt pansar förintades vid Falaise i norr. Vägen låg nu öppen till Paris och den 25 augusti kunde general Charles de Gaulle tåga in i den franska huvudstaden.Heroiska insatserDet är under dessa sensommardagar som en svensk skulle göra viktiga insatser i fransk historia. Han hette Raoul Nordling och finns visserligen nämnd i svenska uppslagsböcker men påfallande kortfattat. Vad uträttade han? Låt oss återge texten på den medalj över honom som fransmännen senare slog: "Raoul Nordling, Sveriges generalkonsul, har genom sin heroiska och avgörande insats för befriande av fångar och beskyddande av Paris tjänat Frankrike väl."Från och med denna höst har vi större möjligheter att skaffa oss kunskaper om Nordlings insatser, tack vare Lars Nystedt, en gudson till honom. I den bok som han just publicerar (i samverkan med bl a frans­ka historiker) kan han också återge Nordlings egen beskrivning av vad som skedde. Den redogörelsen hittades i svenska Riksarkivet för några år sedan.Gustaf Nordling kom från Norrland till Paris och gifte sig med en fransyska. I äktenskapet föddes sonen Raoul 1882. Denne talade hela sitt liv frans­ka, men behärskade svenska språket fullständigt och förblev svensk medborgare. Gustaf Nordling hade varit svensk konsul och affärsman. Sonen fick också anknytning till bl a företagen SKF och Alfa Laval. Sin konsulära bana krönte han som generalkonsul. Men han var ingalunda någon "pappas pojke". År 1905 hade han, 23-årig, fått uppgiften att inför Parispressen försvara Sveriges hållning vid unionsupplösningen. Detta skötte han så väl att han av regeringen blev utsedd till svensk vicekonsul utan att fadern visste något därom.Möten med von CholtitzAtt han fått vistas i Frankrike redan under första världskriget som representant för en neutral stat var, säger han själv, inte lätt men mycket lärorikt. Han fick erfarenhet av två skilda språk och kulturer. Det faktum att konsulatsverksamheten dels inte var så bunden av det diplomatiska spelet som legationen, dels var inriktad på service och hjälp, möjliggjorde hans insatser under andra världskriget. Men dessa hade heller inte kunnat komma till stånd utan den känsla för den enskilda människans värde som Nordling ägde.Nordling var, från andra världskrigets början, oupphörligen på resa och upplevde många episoder, ofta farofyllda och spännande. Hans erfarenhet av människor och hans fingertoppskänsla blev av särskilt värde när han fick sammanträffa med ockupationsmaktens befälhavare i Paris, generalen Dietrich von Choltitz, som kommit till staden den 9 augusti 1944. Denne var en lojal tysk krigare, som hade börjat tvivla på Hitlers omdöme. Führern hade givit order om att Paris skulle försvaras, kosta vad det kosta ville och att alla broar skulle sprängas. Det var också von Choltitz som något senare telegrafiskt mottog Hitlers fråga: "Brinner Paris?"Paris skonadesTillsammans med den tyske generalen blickar Nordling ut genom fönstren över Tuilerierna och omgivande parker. De ser en flicka komma cyklande den vackra sensommardagen med kjolen fladdrande i vinden. Nordling skriver att "von Choltitz drog på smilbandet: Inte har man rätt att skjuta på sånt — Han sa det nästan för sig själv." Paris var, sade han sedan, en vacker stad. Nordling kände sig säkrare och utvecklade vad "det skulle betyda om det av framtida historiker skulle kunna sägas att tyskarna hade ödelagt Paris". Generalen hade visserligen invändningar att göra men konsuln kände ändå att mycket vunnits. Faktum är att större delen av Paris kom att skonas mitt i all förvirringen dessa dagar.Det andra, mänskligt sett ännu större problemet, hade varit att rädda de 4 000 politiska fångar som tyskarna burat in i och kring Paris. Meningen var att dessa skulle föras till Tyskland. Tågen hade den 16 augusti redan börjat rulla. Dagen därpå kom man dock fram till ett avtal, som återges i faksimil i boken. De fängelser med fransmän som berördes listas här noga. Nordling för sin del förbinder sig att för varje fransman skall fem tyska krigsfångar återlämnas till hemlandet. Den klausulen kunde dock, säger han, aldrig uppfyllas, eftersom han "aldrig skulle bli herre över några krigsfångar".Inget erkännande i SverigeFransmännen visade som sagt senare Nordling sin tacksamhet genom en medalj och flera andra utmärkelser. Däremot fick han aldrig någon uppskattning av de Gaulle, som tvärtom under hela sin tid vid makten motsatte sig att en gata skulle uppkallas efter Nordling. Tydligt var att generalen, liksom den kommunistiska motståndsrörelsen, inte kunde dela äran med någon. Fransmännen hade själva, helt och hållet, befriat Paris och gjort det värt att leva i. Så var det.Än märkligare är dock att Nordling aldrig fick det minsta erkännande av den svenska regeringen eller dess utrikesdepartement. Berodde det på något slags absurd neutralitetsdogm eller bara vanlig svensk avundsjuka? Det får vi aldrig veta. Men nog är det dags för oss att, sextio år efteråt, med uppskattning minnas de män, som under andra världskrigets svåra slutskede genom sina handlingar ville skona drabbade och hotade människor. Sådana män som Raoul Wallenberg, Folke Bernadotte och Raoul Nordling.