Svenska folksjälen genomlyst

Så här mitt i en valrörelse, med alla dess snabba taktiska offensiver och reträtter, är det välgörande att i lugn och ro läsa en lite mer djuplodande bok om svensk samhällsutveckling — om hur alla våra egenheter, privata och politiska önskemål egentligen hänger ihop och har uppstått. Det är två historiker som tillsammans, efter många års forskning och funderande, har kommit fram till en egen, djärvt generaliserande men ändå väl underbyggd bild av "gemenskap och oberoende i det moderna Sverige" under rubriken Är svensken människa? Henrik Berggren, i vardagslag ledarskribent på DN, och Lars Trägårdh, universitetslärare i Kalifornien och Stockholm, har åstadkommit en bild av det mystiska svenska folkhemmet som har samma skärpa och mångdimensionella djup som om den tagits med skiktröntgenkamera. Den borde läsas av alla politiskt intresserade, reinfeldtare, leijonborgare, perssöner och alla andra.Utgångspunkten är en rätt typisk utlandsbild av svenskarna som ett ovanligt kollektivt tänkande och handlande folk, där det nästan ständiga regeringspartiet kan bygga på ett slags med modersmjölken insupen socialdemokratism. Men Berggren-Trägårdh nöjer sig inte med schablonbilder utan försöker, med stor beläsenhet, energi och nyfikenhet, att fullgöra historikerns grundläggande uppgift: att blottlägga vad som sker i det som synes ske. Och bakom de vanligahöger-vänster-möns­tren öppnar sig då en lite mer komplicerad men överraskande och ganska övertygande bild av det "genuint svenska". Vi är "statsindividualister", som framför allt drivits av starka krav på personligt oberoende, en drift som alltid setts som starkast förknippad med liberala idéer och rörelser. Det lite unika är att denna djupa strömning tagit stöd i en statsapparat som i ovanligt hög grad förvaltat jämlikhetsvärden — och dessa har, beroende på definition, från fall till fall varit socialistiskt präglade eller oftare gemensamma för liberaler och socialdemokrater.Frågan om svensken är "en människa" är hämtad från en av de många skrifter där det svenska folklynnet etc diskuterats. Några sådana karaktärsdrag tycks vara genomgående: naturkänslan, hederlighet men avundsjuka, större teknisk än social kompetens. Sådant sitter förstås knappast i någon högre grad i generna, snarare i den gemensamma historien. Berggren-Trägårdh spårar våra särdrag tillbaka till bondesamhället, som var mer jämlikt och aldrig så feodalt somsöderut. Sådana faktorer låg bakom den nordskandinaviska traditionen med "nattfrieri", där parbildning och relationer mellan generationerna blev mycket mer frihetliga än på kontinenten. Etnologiska fenomen av det här slaget satte spår ännu i 1900-talets social- och familjepolitiska reformer.De grundläggande värderingarna bakom denna typiskt svenska vilja att stå fri gentemot andra individer och grupper spårar Berggren-Trägårdh också i vår klassiska litteratur, till exempel Geijers Vikingen och Odalbonden och Alm-qvists Det går an. Visst finns det en tendens till att konstnärligt viktiga verk också ovanligt starkt och inträngande speglar det kulturhistoriska skeendet — och därmed borde behovet av något slags litteraturhistorisk kanon, formaliserad eller underförstådd hos varje svensklärare, vara uppenbart. Geijers berömda "avfall" till en kombination av socialliberalism och fredligt romantisk nationalism har säkert påverkat det andliga klimatet långt fram i vår tid. Almqvist var också både en spegling av och en vidareutvecklare av tendenser i sin egen tid. Andra nyckelpersoner i den svenska "statsindividualismens" framväxt är Strindberg, Ellen Key, Alva Myrdal och Eva Moberg. Men Berggren-Trägårdh visar också hur Ast­rid Lindgren och anarkisten Pippi Långstrumps"krav på individuell suveränitet" trots all originalitet ingår i ett specifikt svenskt historiskt förlopp.Naturligtvis kommer alla politiska riktningar att slåss om hur den här bokens exempel och teser skall tolkas. En inte så orimlig variant är att svenska folket är mycket mind­re "socialistiskt" eller ens socialdemokratiskt än det förefaller vid valen och att paradoxen beror på det "statsbärande" partiets ovanliga förmåga att i sig inkorporera alla slags någorlunda populära strömningar. Boken pekar bland annat på blågulhet och bonderomantik (till exempel på Brunnsvik), nationalkonservatism i samband med"befolkningsfrågan" på 30-talet, det lagoma surfandet på 68-vågen och en rad egentligen snarast liberala ståndpunkter och trender, till exempel särbeskattningen och pappamånaden. Därutöver skulle man kunnat tillägga svensk politiks tendens att mera handla om "vem" än "vad" — uppräkningarna av målgrupper, vinnare och förlorare etc är ett spel som oftast tenderar att gynna partier av socialdemokratins struktur.Somliga av Berggren-Trägårdhs teser torde vara svåra för någon att bestrida; de rimmar också med stora internationella sociologiska forskningsprojekt, till exempel World values survey, där Sverige placerar sig längst upp i hörnet som mest "emanciperat" och frihetsinriktat av alla länder och samtidigt (tillsammans med Japan) mest sekulärt-rationellt och minst tradionellt-konservativt. I huvudsak tycks författarna vara nöjda med detta sakernas tillstånd, men de avvisar inte kategoriskt alla de invändningar om "statsindividualismens" baksidor som ingår som ett rätt betydande element i den offentliga debatten. De alltfler psykiskt vilsna eller självmordsbenägna ungdomarna är nog ett sådant känsligt kapitel. I huvudsak tycks de emellertid känna sig som helyllesvenskar med allt vad det nu kan innebära. Om man bortser från ett lite väl stort antal tryckfel så är detta alltså en bok som bör kunna bli en liten klassiker i fråga om svensk självbespegling och självrannsakan.