Svensk = smålänning

EN NY BOK. Till att börja med ett citat om Småland ur denna bok:"Jag har av det knappast sett mera än Stenbrohult, min födelseplats och Växjö, min första skola, dem jag bägge lämnade förr än jag blev fullvuxen; och har sedermera icke annorlunda sett det än en förbiflygande vildgås eller sträckfågel, då jag ett par gånger därigenom hastigt rest därigenom utan uppehåll."Att detta sagts av Linné förstås lätt. Vi kan beklaga att han, som så livfullt skildrat sina resor i Lappland, Västergötland, Gotland, Öland etc, inte har beskrivit sitt födelselandskap på samma sätt. En viss ersättning kan vi få i den här observerade nya boken, författad av tre lärda småländska herrar. De gör säkert inte anspråk på att konkurrera med Linné men faktum är att vi här får företa en småländsk resa, från renjägarnas tid cirka år 10 000 f Kr till Hultsfredsfestivalens på 2000-talet. Vi kan tänka oss (om liknelsen godtas) att vi reser med en turistbuss, där guiderna presenterar relevanta fakta men också kryddar framställningen med roliga och talande anekdoter.En av de mera kända smålänningarna, Vilhelm Moberg, skulle inte ha gillat en sådan utfärd. Författarna berättar att han hade en "klart fientlig" inställning till turistbussar och våffelbruk i "sin" hembygd. Vill man vara lite elak vågar man kanske tillägga att Moberg nog var skeptisk mot allt intrång i det som han ansåg sig ha företrädesrätt till, exempelvis skriverier om emigrationen till USA. Det hindrar naturligtvis inte att han verkligen givit den stora utvandringen ett ansikte genom sitt stora epos. Ännu skickligare just som dokumentation är ändå, vill jag påstå, hans tidiga roman om Raskens. Den ger sådana inblickar i villkoren för soldaterna, deras familjer samt för rotehållarna under indelningsverkets sista tid att ­vetenskapliga undersökningar knappast kan visa en mera verklighetstrogen bild.Under andra världskrigets år då yttrandefriheten i fråga om nazismen var starkt begränsad skrev Moberg Rid i natt. Boken handlade visserligen om 1600-talets Småland och om hur en fattig bonde, Ragnar Svedje, förtrycks av en adelsherre med tyskklingande namn. Läsarna förstod budskapet mellan raderna. Boken och filmen blev en svensk beredskapshandling, som tiden krävde. Dock menar författarna att Mobergs bild "av en förtryckt bondeklass som led svårt under ett obarmhärtigt adelsvälde stämmer illa överens med den historiska verkligheten".Boken heter så riktigt Smålands historia, men här kommer jag också i fortsättningen mest att tala om smålänningar. En omstridd person är Nils Dacke, som ibland fått en närmast kultmässig uppmärksamhet. Men när Smålands nation i Uppsala kallar sin sommarrestaurang Club Dacke, är det väl snarast fråga om en skämtsam profilering.Författarna konstaterar klokt att Dackefejden blev en viktig skiljelinje inte bara i Smålands utan i hela Sveriges historia. De upproriskas nederlag banade väg för ett stockholmsdominerat, centralstyrt rike. Men det gjorde också kungen försiktigare i fråga om regional oro i fortsättningen och skapade därför ett lugnare Sverige. Författarna anknyter lustigt till omröstningen år 2000 för att utse det gångna årtusendets mest berömde svensk. Första platsen fick Astrid Lindgren och tredjeplatsen Linné, båda från Småland konstaterar de med stolthet. Mot andraplaceringen, som intogs av Gustav Vasa, är de mera skeptiska.En känd kulturpersonlighet, inte smålänning men verksam i landskapet var Esaias Tegnér. När biskopsstolen i Växjö blev ledig i början på 1820-talet var han måttligt intresserad av att flytta dit. Till vännen Heurlin, som talade starkt för hans kandidatur, skrev Tegnér att han inte skulle "behandla saken med sådan passion. Det hela är ju inte värt en pris snus varken för dig eller för mig." Han fick i alla fall episkopatet och flyttade till Östrabo. Men iprivatbreven var han fortsatt skarp och skrev att han hatade landet och föraktade folket. Småland var "Nordens fattighus med alla de lyten som vanligtvis åtfölja ett sådant armod: snikenhet, avundsjuka, förtal?" — Ett annat citat, anfört i boken, bör räddas från glömskan. Riksdagsmannen Nils Petersson i Runtorp i Kalmartrakten svarade en gång, då han tillfrågades om vilka som utgjorde den "allmänna opinionen": I min ort är det jag.Vid en högtidlighet på Rikssalen hösten 2006 framhöll en av talarna att framträdande ämbeten i Uppsala för närvarande bekläds av smålänningar.Landshövding Anders Björck var en av dessa, ärkebiskop Anders Wejryd en annan (visserligen är han född i Västergötland och uppvuxen i Västmanland, men närmast kommen hit från Växjö) och rector magnificus Anders Hallberg den tredje. Onekligen är det ståtligt. Vi andra som inte kan yvas över sådan anknytning får väl nöja oss med att läsa den fängslande smålandsboken och citera det som, efter vad jag inhämtat, formulerades av Henrik Bernhard Palmær 1848: "Vi är alla smålänningar inför Vår Herre."