”Vad ska vi göra med henne? Jag önskar att jag kunde inplantera en insikt i henne, trots att jag vet att insikter är självförvållade och fysiska till sin natur. De slår ned i en medan man begår sina misstag, en rörelse i magtrakten bara.”
Barbara Voors är relationernas, emotionernas och självreflektionernas författare. I stycket ovan, i den nya romanen Fantomsmärtor, är det Alba Modigs far Harald som talar. Han ringer upp Albas barndomsvän och stora kärlek Tomas, för att rådgöra med honom om det dilemma som den nu 41-åriga Alba står inför: att ha blivit gravid med sin unge älskare Seth, och dessutom med ett barn som visar sig ha Downs syndrom.
I alla andra världar vore det barockt att åldrade pappor ringde upp sin vuxna dotters vänner för att samtala om en sådan sak. Barbara Voors får det att verka naturligt, precis som hon lyckas med att få de högtravande, navelskådande samtalen att framstå som (nästan) fullständigt okonstlade.
Jag begriper inte riktigt hur hon gör, men detta är ett drag som är återkommande i alla hennes romaner. De handlar om relationer som förändrat en på djupet, om svek, missförstånd och att komma till insikt. Om livsavgörande beslut, om nödvändiga uppgörelser med både det förflutna och nuet. Och så detta: människor som talar med varandra på ett sätt som totalt saknar verklighetsförankring. Ändå köper man det, om än i vissa böcker mer än andra. Förutom Syster min från 1997 håller jag hennes två senaste romaner, Mina döttrars systrar (2004) och Islossning (2007) högst.
Fantomsmärtor når inte riktigt upp till den nivå som de gjorde, den är lite för lös i konturerna och intrigen är lite för konstruerad. Ändå tycker jag om den, jag uppskattar att Voors inte räds den där allvarliga tonen, att hon vågar låta sina karaktärer vara odrägligt pretentiösa och överanalytiska.
Men till slut tryter tålamodet både med personen Alba och den belägenhet hon befinner sig i. Abort eller inte? Det är helt i sin ordning att Voors skildrar det svåra och komplexa beslut som det faktiskt är för en del kvinnor. Men man tröttnar på skälet till att Alba våndas. Det handlar egentligen inte om att hon inte vet om hon vill ha barn, inte heller om förhållandet med Seth är tillräckligt stabilt för att grunda ett gemensamt föräldraskap på. Och i slutändan är det faktiskt inte heller barnets kromosomfel som försvårar beslutet.
Alba vet helt enkelt inte om hon är av rätt virke. Om det kanske inte är så att hon, genom att skaffa ett eget barn, omedvetet skulle vilja kompensera för det faktum att hennes egen mor oförklarligt tog sitt liv när Alba var i tonåren? Kan en människa som varit med om något sådant, och sedan dess fört en tillbakadragen tillvaro, verkligen sätta barn till världen? Ju längre romanen framskrider, desto mer framstår det som en icke-fråga. Jag vill bara ruska om den här kvinnan, säga åt henne att skärpa sig. Barbara Voors tappar bort sin huvudperson i den här romanen, det är lite synd.