I den franska författaren Justine Lévys En ovärdig dotter (2009) är modern centrum i dottern Louises liv. I Inget allvarligt är det fadern, skulpterad efter författarens egen far, filosofen Bernard-Henri Lévy (känd som BHL), som dominerar hennes liv: ”… det kändes som om pappa fanns inuti mig, med mig, i mitt huvud: inget kunde hända mig …”.
Justine Lévys nya roman, som dock publicerades i Frankrike nio år före En ovärdig dotter, är ett stycke fransk nutidshistoria med kulturella förtecken, återspeglad i en frustrerad ung kvinnas linser. Hon har ett hatobjekt, ”idealkvinnan” Paula, Terminator-Paula kallad, och för franska läsare lätt igenkänd som Carla Bruni, modellen och sångerskan, hon som en dag skulle gifta sig med Nicolas Sarkozy, Frankrikes förre president.
Men någon regelrätt skvallerkrönika är det här inte fråga om, inte heller någon banal svartsjukeskildring. Den hämtar visserligen sin energi ur det bedrägeri Louise utsätts för, när hennes man Adrien mött ”den mycket vackra, elaka och befallande Paula”. Men den är mer än så, den är en svartsjuka som tär och förstör, som löper genom romanen i och under texten. Också Adriens svartsjuka gentemot Louises far är en del av underströmmarna.
I sin nöd vänder sig Louise till fadern. Hon möter honom på restaurang, laddad med dubbla doser amfetamin. Hon hoppas att han inte ska märka det, hon hoppas att han faktiskt ska märka det, han som själv brukar ta sin tillflykt till drogen, när det kniper. Men han märker det inte. Han hör inte hennes tysta rop på hjälp: ”det är bara du som kan hjälpa mig, rädda mig”. Louise hamnar då på behandlingshem, där hon lär sig förstå att hennes sjukdom ”även hette Adrien”.
Slutet gott, allting gott? Slutorden: ”När allt kommer omkring är livet bara en skiss … när allt ser någorlunda rent och snyggt ut är det dags att gå vidare, det är över, det är därför livet är så långt. Inget allvarligt.” vill lära oss det. En rapport från ett djupt berörande själstillstånd har utmynnat i liknöjdhet.
Inget allvarligt sätter fingret på två oroande tendenser. Den ena: I dag måste en författare ha ett mervärde, som går utanpå det rent litterära. Men det räcker inte med en viss försäljningspotential. Också skvallervärlden måste få sitt. Så skapas en bästsäljande författare. Den andra: terapisamhället får allt större makt över plågade människor. Jag frågar mig om där finns ett samband.
Det franska förlaget Editions Stock kan det här med försäljningssiffror. Men hur har svenska Sekwa tänkt? Hur många i Sverige känner till turerna kring Carla Bruni? Eller den roll som BHL spelar i franskt kulturliv? Om terapins verkningar vet dock många mycket.