Svarta dagar i sommarhuset

Den Senaste boken Inger Edelfeldt gav ut var den facklitterära Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor (2009). Paralleller till en sådan accepterande, öppen livsfilosofi finns även i Samtal med djävulen. Vi möter kusinerna Paul och Asger, som delat en destruktiv uppväxt inom en sträng frikyrka. Nu, långt senare, träffas de igen av en slump och tar upp kontakten. Mycket har utspelats mellan dem i ungdomen, och stor ilska finns kvar mellan dessa kontrastkaraktärer. Kring dem, och deras helt skilda överlevnadsstrategier och livssyner kretsar den korta romanen.

Kontrollerade Paul, fortfarande kvar inom frikyrkan, håller så mycket inom sig att bara anspänningen är en heltidssyssla, och ser fortfarande världen i termer av absolut gott eller ont. Som ung kämpade han vilt emot sina hemliga sexuella känslor – enligt församlingen förkastliga och felriktade. Istället har han har levt ut de uppdämda känslorna på andra vis. Hur, har han nästan lyckats förtränga.  Men konsekvenserna är svåra att leva med, och något i honom vill berätta om vad som hänt.
Asger bröt tidigt med församlingen, efter att ha fördömts för sin homosexualitet, bytte namn från Isak till Asger och har levt ett självförbrännande liv. Nu är han nykter alkoholist, diakon i Svenska kyrkan, och försöker hitta en väg bortom självdestruktiviteten. Han är öppen och sökande, med ”en blick utan skam, ett litet barns blick […] en underlig pojkaktig renhet.”

De tillbringar några dagar i barndomens sommarhus, efter att Paul sökt upp Asger. Spänning byggs upp kring hur allt Paul förträngt ska få utlopp. Asger är rädd, frågar sig ”Klarar jag av det här? Vad ska hända?”. Knivar hanteras. Paul vansinnesvrålar i trädgården. Hotet uttrycks väl tydligt, liksom hur även Paul känner avgörandet närma sig. Men visst vill man få veta vad som kommer att hända.

Språket är distinkt och vackert, beskrivningar av miljöer och skeenden ofta träffsäkra. Det finns dock en tendens hos Inger Edelfeldt att alltför tydligt skriva ut det hon vill förmedla. Att Asgers sökande existens, som ständigt bär sin smärta med sig, är författarens (sympatiska) credo, märks tydligt. Redan tidigt får vi Asgers filosofi serverad: ”Jag tror på empati och förståelse, på att varje ’ond’ handling stammar ur en förvrängd längtan, ett oläkt eller kanske osett sår”.
Resonemang om intressanta teman – ondska, skuld, förlåtelse, förträngda känslors konsekvenser – blir genom de två alltför renodlade karaktärerna övertydliga. Som i ett stycke om hur skräck för straff och för saker både inom och utom oss själva, skadar. Eller i Asgers inre monologer: ”Finns det några gränser för misshandlade, frustrerade pojkars grymhet? Spelar det alls någon roll om det är ”smärta” den stammar ur?”. Det är frågor som jag menar hellre borde väckas hos läsaren av berättelsen i sig.