I sin antologi Skapa den sol som inte finns: Hundra år av finsk lyrik vill Torsten Pettersson, professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, täcka in en lucka i översättningen av finsk lyrik till svenska genom att tolka dikter från 1866 till 1969. Perioden 1950 till 2000 har tidigare presenterats genom antologier av Bo Carpelan och Peter Mickwitz och Ralf Andtbacka. Men kunskapen i Sverige om finsk lyrik före 1950 är nästan lika med noll. Att inte känna till denna diktning är som att inte känna till sådana svenska klassiker som Pär Lagerkvist och Erik Axel Karlfeldt. Det är enligt Pettersson inget annat än en stympning av den rika finska poesitraditionen.
Skapa den sol som inte finns innehåller 144 dikter skrivna av 18 finska poeter från Aleksis Kivi till P Mustapää. Upplägget är tematiskt efter sju "tyngdpunkter i människans livsupplevelse" som Pettersson uttrycker det i sitt förord. Boken innehåller även författarpresentationer, verkkronologi, bibliografi och en längre avslutande essä. Allt är mycket gediget gjort och Skapa den sol som inte finns verkar kunna bli ett standardverk om äldre finsk lyrik.
Den finska lyriken grundades av Aleksis Kivi på 1860-talet men det var först med Eino Leinos debut 1896 som poesiskrivandet kom i gång på allvar i Finland. Fram till 1950-talet dominerade den bundna versen med undantag för enstaka kvinnliga författare som Katri Vala och Helvi Hämäläinen som redan på 20- talet praktiserade fri vers. Modernismen slog därför igenom sent i Finland men Torsten Pettersson har egentligen ingen bra förklaring till orsaken. Han menar att finska poeter ville värna om den framväxande nationella traditionen i stället för att revoltera mot den. De vände sig bakåt mot romantiken. Förklaringen är väl snarare att finsk poesi var kulturellt isolerad från de modernistiska strömningarna ute i Europa och Skandinavien.
Pettersson definierar den finska traditionen som de stora känslornas poesi. Där finns inget mellanläge utan poeterna brassar på för fullt vare sig det gäller ogrumlad livsglädje eller svart nihilism. Finlands dramatiska historia under 1900-talet är enligt Pettersson det som har motiverat en sådan känslostark poesi. Det är en intressant teori. Men känslostormar förekommer ju också i svensk diktning trots att vi varken upplevt krig eller förryskningspolitik.
Många texter i Skapa den sol som inte finns känns ohjälpligt föråldrade och nästan oläsbara i sin svulstiga retorik. Men där finns även mycket genuin poesi, till exempel Koskenniemis mäktiga elegier eller Yrjö Jylhäs Ödemarkstjärnen eller Katri Valas visionära diktning. Ett annat exempel är denna dikt av Uuno Kailas som dog ung i tuberkulos, 32 år gammal. Han är en i raden av unga döda i den finska lyriken under första hälften av 1900- talet.
Jag var överallt en främmande man,
människor såg snett på mig.
Jag ville fly från varje ort
men vart jag än flydde var jag
också där en främmande man.
På hela jordens rund
fanns det ingen frid för mig.
Och inom mig drev mig någon
som för mig var en främmande man.
Just främlingskap i tillvaron och en transcendent längtan utgör det dominerande känsloregistret i Skapa den sol som inte finns.