Staffan Bergsten läser ett intressant litterärt experiment, men efterlyser ett större psykologiskt djup.
Iran, eller Persien som det hette förr, var en gång ett av världens främsta riken med en kultur som satt många spår även i den västerländska traditionen. Men i dag: en sluten auktoritär stat som ruvar på sina oljerikedomar. Efter shahens fall 1979 och den följande revolutionen tog mullorna ledningen och samlade politisk, religiös och militär ledning i samma händer. Kriget med Irak 1980–88 var blodigt och uppslitande för hela nationen. Samtidigt genomgick landet stora demografiska förändringar, befolkningens storlek ökade dramatiskt i takt med landsbygdens avfolkning och städernas explosiva tillväxt. Det gäller särskilt huvudstaden Teheran med dess förlamande trafikstockningar, svåra luftförorening och utbredda sociala misär. Den gamla bildade medelklassen trängs hårt från alla håll.
Detta är i stark förkortning bakgrunden till Marjaneh Bakhtiaris nya roman Godnattsagor för barn som dricker. Den 33 år gamla författaren är född i Teheran men uppvuxen i Malmö, dotter till akademiskt högutbildade iranska föräldrar som flytt hemlandets förtryck. Det är hennes tredje roman. De två föregående handlar om iranska flyktingfamiljer i Malmö, men nu tar hon steget till ursprunget, Teheran. Tiden är 2012, gamla familjeband är stadda i upplösning och ingen känner sig längre hemma i staden. Den yngsta generationen flyr in i drogmissbruk och allmän håglöshet.
På ett plan är det en svårläst roman, särskilt inledningsvis. Ingen av huvudpersonerna presenteras konkret med uppgifter om ålder, plats i familjen och verksamhet, och det för oss främmande namnskicket gör att man i början lätt tar fel på personernas kön. En sammanhängande intrig saknas också.
Allt detta är tvivelsutan avsiktligt och ska inte uppfattas som kritik. Författarens syfte är att frammana bilden av ett samhälle i förfall, och denna övergripande bild är sammansatt av en lång rad relativt fristående ögonblicksbilder med än den ena personen, än den andra i centrum. Ibland sätter detta upplägg läsarens tålamod på prov men kompensation bjuds i form av språk och stil.
Marjaneh Bakhtiaris prosa hör till bokens förtjänster. Hennes svenska är samtidigt ledig och helt korrekt och fångar utmärkt en vardaglig, modern civiliserad samtalston. Och denna svenska visar sig utan gnissel tjäna som uttrycksmedel för en familj hemmahörande i en totalt annorlunda kultur än vår.
Det är svårt att klassificera dessa ”godnattsagor” genremässigt. Familjeroman vore helt missvisande, kollektivroman kommer närmare men stämmer ändå inte. Det rör sig snarare om ett försök att fånga en för en viss grupp människor gemensam mentalitet betingad av den bakomliggande historiska och sociala miljön. Som experiment är det intressant men inbjuder kanske inte till fler i samma stil. Man skulle gärna vilja se Bakhtiaris betydande litterära talang tillämpad på ett mindre antal figurer som i gengäld skildras med större psykologiskt djup.
Vad det än blir ser man med spänning fram mot Bakhtiaris nästa bok.