Platser vi lämnar och tiden som lämnar oss är ett återkommande tema i Jón Kalman Stefánssons romaner. Det utgör också den röda tråden i hans ”Fiskarna har inga fötter”, ytterligare en osentimental berättelse om Island, om uppbrott och återkomst och om tre generationers liv präglat av öns karga natur. Berättelsen kretsar kring Ari, en medelålders förläggare som för första gången sedan han som tonårig bröt upp från Keflavik återvänder till platserna, människorna och minnena från förr. Ett äktenskap i kris hemma i Danmark och en överraskande försändelse från hans gamle far som plötsligt avhänder sig Aris farfar Oddurs hedersdiplom tycks vara orsaken till resan. Men det är också en resa i tiden och i minnena, i familjens historia och i Keflaviks gråsvarta förflutna som amerikansk militärbas – och i allt ljuder den musik som för Aris del för alltid har smält ihop med konkreta händelser, platser, repliker och människor. Wham, Pink Floyd, The Beatles, Amii Stewart med fler blandas fritt med en och annan schlager och med de boktitlar som för Ari är förknippade med livets olika skeden.
Själva handlingen utspelar sig i nuet under Aris återkomst till Island men berättelsen sträcker sig längre tillbaka i tiden. Keflaviks väg från militäranläggning till civilflygplats är här ett tema för sig, och liksom de reducerade fiskekvoterna en viktig del av historien om öns ekonomiska stagnation. Samtidigt går berättelsen tillbaka ända till tjugotalet, till Aris farföräldrar Oddur och Margrét vilkas kärlek blev till ett strävsamt liv bland nordöstra Islands fjordar och berg.
Stefánssons prosa är välklingande och melodisk. Liksom tidigare tar han till ett intressant berättargrepp: ett berättarjag som är allvetande och helt skilt från Ari men som vi inte får veta något närmare om än att han är nära släkt med huvudpersonen och ofta uppträder som ett kollektivt ”vi”.
Som en betraktelse över det förflutnas plats i våra liv kan ”Fiskarna har inga fötter” säkert mäta sig med Stefánssons tidigare romaner. Ändå lyckas den inte engagera mig. Den fragmenterade kronologin – ett överanvänt grepp i dagens prosa – gör sig inte i en berättelse som både ska handla om Islands förvandling sedan sjuttiotalet, en släkthistoria som sträcker sig över ett helt sekel och en medelålders mans vidräkning med sitt förflutna. Vid sidan om den återkommande frågan om vårt förhållande till tiden tycks Stefánsson vilja berätta oerhört mycket på en gång. Effekten blir en stilistiskt imponerande men svårgenomtränglig och bitvis tröttande roman.