Lotta Lotass böcker har ända sedan debuten för jämnt tio år sedan rört sig genom ett säreget, otillgängligt landskap, ibland härjat av is och köld, ibland av krig. I hennes nya bok, Sparta, har världen ödelagts av en katastrof. Mot himlen flammar eldar, flodens vatten har förvandlats till ”bläck och beck och solk och sörja” och skymningen faller redan innan det har hunnit ljusna. Vad som har hänt får vi aldrig veta men ”krigets ekon skallar”, och ”stensoldaterna” tycks vänta på sina marschorder.
Genom detta ärgade, förödda landskap rör sig en liten grupp människor. Men inte heller om dem får vi veta särskilt mycket, bara att deras rockar är slitna, skorna stoppade med tidningspapper, och att deras kroppar värker. De söker efter något men tycks inte veta vad eller var de skall leta.
Lotta Lotass beskriver apokalypsen med sin sedvanliga poetiska, ofta lätt högtravande stil. Som vanligt använder hon sig av bibliska allusioner och ålderdomliga former och som vanligt är det vackert, även om man som läsare kan känna sig lite tveksam till hennes utpräglat estetiska förhållningssätt till katastrofen. Sparta är ett allt igenom visuellt verk, och den bild som hon tecknar av undergången är förvisso mäktig.
Problemet är att läsarens receptionsförmåga är begränsad. Det är helt enkelt omöjligt att tillgodogöra sig alla detaljerna i en scenbeskrivning som varar i över 170 sidor. För att det skall bli möjligt att ta in behöver man en bakgrund att fästa tablån på – en handling, en situation, eller åtminstone en ram av mänskligt liv. Men det Lotass fokuserar på är den materiella förödelsen, världens sönderfall i sina konkreta beståndsdelar. Dammet, gruset och skärvorna snarare än civilisationen och moralen. Och det är just denna avsaknad av människor som gör det så svårt att engageras av berättelsen. Inte ens de slitna, huttrande gestalterna som stapplar fram genom hennes tysta, ödelagda städer berör. Det mest personliga vi får veta om berättarjaget är att han eller hon skriver med blyerts eftersom något annat inte längre är möjligt.
Lotass intygar visserligen att de har ”burit tunga bördor” och att deras kroppar är ”ärrade, härjade, skärvade och brustna” men trots detta framstår de mer som katastrofens åskådare än dess offer. Deras kommentarer till förödelsen är märkligt distanserade och oengagerade. Precis som författaren tycks de betrakta undergången som en estetisk eller teoretisk företeelse, i stället för att verkligen uppleva den.
Till och med det faktum att Lotass väljer att beskriva ruinerna av tempel och katedraler i stället för till exempel skolor och köpcentrum bidrar till känslan av katastrofen som något märkligt abstrakt, i det närmaste allegorisk.
Ingen kan ifrågasätta Lotta Lotass stora begåvning, men som läsupplevelse betraktad är Sparta lika karg och otillgänglig som landskapet boken rör sig genom.