Suveränt nördig

Det går inte att undvika ordet säregen när man pratar om Petter Lindgrens diktning. Den är säregen för att han använder ord och bilder som tycks hittade i en kuriosaaffär från femtio- sextiotalet när han skriver sin dikt.

Hur då, kan man fråga sig? Utseendet och innehållet i Lyrikvännen när han var en av redaktörerna kan fungera som beskrivning. Tidningen var då fylld av grafiska hyss, han lånade bilder, inte sällan femtiotalsreklam. Innehållsmässigt ordnade han en frågespalt som tog upp lite kuriösa frågeställningar. Han bad skribenter att skriva om praktiska ämnen som rörde skrivande på ett enkelt sätt. Det blev en rolig tidning.  

Som poet är Lindgren också lekfull. I debutdiktsamlingen Långtbortistan (1994 ) har han en vurm för det tyska och använder en gammal tysk grammatik som ram för diktsamlingen. I nästa bok Porträtt av en död småbåtsägare (1997) är det ordet död, utan att vara svart, som länkar samman dikterna. Men det är kanske först i poetens tredje bok Ett trögare slags bläck (2000) som det blir tydligt vad som egentligen är utmärkande för Lindgrens stil. Visst, det vardagliga anslaget har man inte gått miste om tidigare, men här blir det klart att Lindgrens poesi lägger märke till det ständigt närvarande i vardagen.

Det handlar om det självklara. Det som vi inte förväntar oss att se i dikt. Men när det väl hamnar där så känner vi igen oss och kan småle åt det. Här finns också en slags allmängiltig nördighet inbyggd, den som vrider och vänder på lådan för julgransbelysning – kanske från tidigt 60-tal – och fascineras av och återger det som där står att läsa.

I den fjärde diktsamlingen Landskapet (2005) skriver Lindgren förklarande att han är trött på sitt sätt att skriva och att han gjort ett avancerat collage av sin morfars gamla brev. Men också detta sätt att skriva skapar en text som bär på allt det som hans dikt tidigare burit på. Lindgren förblir Lindgren som Perikles säger Hvergang.

Petter Lindgrens diktuniversum är tryggt, bestående och således tröstande – det hyllar och kommer ihåg det som varit. Storm Petersen, vars namn titeln på den nya boken åkallar, är mannen bakom den välkända teckningen på ölburken med pratbubblorna : ”Du Perikles - Ka’ Du sige mig – hvornaar smager en Tuborg bedst? – Hvergang!” 

Ingen, verkligen ingen kunde tänka sig att en ölburkstext skulle hamna i en dikt. Om den inte tidigare kände till Petter Lindgrens diktning. Det är väl lite så: i hans dikt dyker det upp som vi alla känner till men som lyriken ändå undviker.

I det finns ofrånkomligt ett lågmält uppror inbyggt. Mot det som är djupt, psykologiserande och romantiserande. Men det finns ändå inget kännbart motstånd mot det nämnda. Lindgren tar med sin läsare på en underfundig fisketur för att få lite avkoppling. 

Förändringen och utvecklingen finns i poetens diktning fastän grundförutsättningarna är desamma. I den nya samlingen är Lindgrens text lite mer symbolisk än tidigare, även när man inte först märker det ligger det något annat bakom än bara företag när han nämner namnen på några välkända varumärken. Det står helt klart att den poet som ständigt åkallar igenkänning inte själv skulle göra sig oigenkännlig. Jag blir lika charmad av enkelheten varje gång jag läser hans äventyrliga diktning och inte att förglömma hans underhållande noter och kommentarer. Här en dikt ur nya samlingen:

JÄRN
allt jag tänker på
när jag står och steker
 
är min stekpanna
 
att den bortsett
från fyllningarna i mina tänder
 
förmodligen
är det mest genuina föremål
 
jag äger