Surrealistisk samtidsskildring

En ny bok:Cecilia Davidsson: Sjunken hjärna (Albert Bonniers Förlag)Med böcker som Utan pengar, utan bikini och Vänta på vind har Cecilia Davidsson etablerat sig som en av de intressantaste författarna i en generation av unga novellister som beskriver en slags monotont pågående vardag,där själva avsaknaden av dramatik blir ett bärande tema. I den i dag utgivna romanen Sjunken hjärna lämnar hon inte bara det kortare formatet utan också de tidigare böckernas förankring i det konkreta och näraliggande. Romanen, som har både surrealistiska och absurda inslag, låter sig varken placeras i tid eller rum. Trots att karaktärerna har namn som Anna-Lena och ­Göransson rör sig berättelsen genom ett landskap som inte har mycket gemensamt med Samtidssverige.I centrum står en äldre man som vårdas i hemmet av en ung sköterska. Om honom får vi bl a veta att han är kortvuxen och att han varit lärare, men inte vad han heter eller vad han råkat ut för. Mannen är dock en gåta lika mycket för sig själv som för läsaren; han lider av en fullständig minnesförlust, och såväl hans förflutna som hans personlighet är en blank yta.Inrutad tillvaroTrots det börjar han en dag berätta om sitt liv för sköterskan. Han talar om en tid då rykten om krig och sjukdomar florerar, hungerkravaller bryter ut på torgen, och vandaler gör gatorna osäkra. I sin historia är mannen själv dock tämligen oberörd av oron i landet. Han lever i en inrutad tillvaro — utför gymnastiska övningar och lever på en diet av kokt kött, och försörjer sig på att ge lektioner i vett och etikett åt unga män och kvinnor som vill lära sig att sitta, gå och dansa med stil.Långsamt klarnar bilden av vem mannen är — eller utgörs hans berättelse bara av bitar av drivved från en sjunken hjärna? Är det bara en förvirrad människas fantasier och på måfå hopsamlade intryck från skilda tider och miljöer?Säregen atmosfärSjunken hjärna är en märklig, och ibland vagt obehaglig, berättelse som för tankarna till såväl Kafka som Mare Kandre. Det är en roman med en starkt säregen atmosfär som in i det sista låter läsaren sväva i ovisshet omvad som pågår. Allra mest förbryllar förstås den egenartade huvudpersonen. Med sina spartanska matvanor, sina oklanderliga manér och sitt hämmade känsloliv ("Sjunket hjärta" hade kunnat vara en lika adekvat titel) ger han ett tämligen asketiskt, gammalmodigt intryck.Samtidigt kompliceras bilden av hans lätt androgyna framtoning — han bär till exempel kjol när han ger danslektioner åt manliga elever och en homosexuell upplevelse får en viss betydelse i boken — och av en förälskelse i en ung kvinna, vilket ger läsaren en aning om att den prudentliga ytan döljer en avgrund av slingriga, och kanske mörka, känslor.Mannens mantra om att det finns lagar för allt, från hur man talar om politik med en kvinna till hur man går genom ett rum, framstår allt mer som desperata försök att hålla ihop en sönderfallande tillvaro. "Det finns en lag om att vända blad i en bok", konstaterar han till slut, när såväl den yttre som den inre nödtorftigt upprätthållna ordningen urartat i kaos. "Man fattar bladet i god tid före vändandet, med tummen på bladet och långfingret på övre kanten, och skiljer således utan bekymmer bladet från de andra."Även om det finns mycket som fascinerar i Sjunken hjärna känns boken alltför skissartad för att verkligen engagera, och alltför mycket av mannens historia och personlighet är höljt i dunkel för att man skall gripas av hans öde.Laddning och pregnansPrecis som i Cecilia Davidssons noveller är det framför allt hennes språk som gör Sjunken hjärna läsvärd. Hon har ett uttryckssätt som är både exakt och flödande, och romanformen har inte fått det att förflackas. I de fragmentariska, förtätade prosastyckena finns en säregen laddning och pregnans. Inte minst hennes sätt att arbeta med antydningar och nyanser är mästerligt. En anmärkning i förbifarten om att läkare finner tillståndet "exempellöst" klargör för läsaren attdet knappast rör sig om någon vanlig senilitet, och hennes beskrivning av hur mannen betraktar sig själv i spegeln blottar det förfärande djupet i hans mentala tomrum.Lika skickligt tecknar hon i snabba skisser en bild av de "oroliga tiderna" som boken utspelar sig i. Väktare med "grova ridpiskor" försöker bringa ordning när en "paltbrödskö" urartar. På Centralstationen trängs folk för att komma med tåget. Utanför Riksdagshuset har en folkmassa samlats. Trots att inga förklaringar ges och det mesta lämnas osagt förstår man precis vad som pågår.Spännande riktningI Sjunken hjärna visar Cecilia Davidsson återigen att hon är en författare att räkna med. Det är inte en alldeles helgjuten första roman, men den ger en aning om att hennes författarskap kanske kan komma att utvecklas i en ny och spännande riktning.