Surrealism med humor

Det är inte bara titeln på Magnus Ringgrens nya bok som kan göra läsaren förbryllad: Ögat örat skjortan sängen slutet, av vilka ord tre återkommer som textrubriker och två mitt i en av de mest personliga och mångbottnade texterna, Hotell. Den här volymen, på gränsen mellan tämligen avancerad prosalyrik och små ironiska noveller, drar sig inte för att leka kurragömma med sin publik.Konsekvent genomförd teknikDen kan bygga upp en visserligen förtätad och skissartad men ändå rejält realistisk ögonblicksbild, ibland från en viss plats i hemstaden Uppsala, för att efter några rader halka ut i något mångtydigare och ganska svårgripbart motiv. Tekniken är konsekvent genomförd och innebär en vidareutveckling av de ansatser till surrealism som Ringgren redan tidigare gett prov på. I år känns han mer målmedveten och energisk och en hel del av dessa underfundiga texter är antingen elegant suggestiva, humoristiska eller bägge på en gång. Vad han "menar" med dem kan ibland vara svårt att ana, men meningslösa är de uppenbart inte.Från Bellman till hockeyMånga av dikterna liknar inre monologer av helt skilda personer, alltifrån något slags nunna som ser fram emot "en immig flaska vitt vin" till Bellman, en tolvåring eller den medelålders författaren själv. En del har sin styrka i den exakta och noggrant angivna lokalfärgen, t ex från en överfull pub under ishockey-VM eller en gata med "tjugotalsvillor, silvergranar, gamla kärvande grindar". Den senare leder via en säregen, bara antydd livshistoria över i ett slags ännu lättare antydd evighetsdröm.Det stimulerande med Ringgren är just denna kombination av handfast verklighetsförankring och luftig och ofta språkligt jonglerande fantasi. Det gäller både en lite makaber stump om ett par psykiskt sjuka och en rapsodisk och mycket vardaglig monolog om bl a "min före detta i mobilen. Hon går på kurs, retorik — Himlen ett lock, pressylta i en handduk, under en varpsten."Ringgren är själv litteraturvetare och har skrivit om bl a Tranströmer, och visst finns här klanger och allusioner från flera andra diktare. Men den här samlingen står ändå stadigt på egna ben, med sina klara insikter och samtidigt lätt absurda ordsammanställningar och tvärvändningar. Som med annan lyrik på vers eller prosa är det svårt att mera exakt utreda varför det faktiskt låter så pass bra som det gör.