Surrealism från skilda väderstreck

Litterära stilar och berättartekniska grepp är numera lika globalt gränslösa och smittsamma som and­ra idéer och trender. Det märks på ett par just översatta böcker från helt skilda väderstreck, där författarna prövar snarlika metoder för att ruska om läsarna och ge historierna dubbla bottnar: hastiga, abrupta scenbyten, lätt humoristiska klanger även i sorgliga sammanhang, en glidning från konkret vardagsrealism till absurda, surrealistiska inslag. Kanadensaren Yann Martel har i sin debutsamling med fyra längre noveller lyckats förbluffande väl med sina personliga och originella varianter på det här temat, medan Luis Cardoso från Östtimor hanterar det lite tyngre och omständligare i sin tredje stora hemlandsroman Överste Santiagos slutliga död.Yann Martel har väckt stor uppmärksamhet redan tidigare med en roman, Self, där huvudpersonen förvandlas från kvinna till man och tillbaka igen, och en annan där en man och en tiger råkar hamna tillsammans i en livbåt. I båda fallen verkar berättaren helt obekymrad av hur han ska trassla sig ur sina fantasifulla påhitt. Dragningen till övernaturliga eller extremt sällsynta situationer skymtar även i Upphovet till historien om Helsingforsfamiljen Roccamatio. Titelnovellen handlar om två unga studenter som tillsammans skall skriva en novellsamling av Decameronetyp, där ett faktaklipp från vart och ett av åren under 1900-talet skall få en pendang i form av en berättelse med liknande motiv. Uppslaget skall fördriva tiden för särskilt den ene av dem, som smittats av aids en tid före bromsmedicinerna.Yann Martel har en säregen och härligt gamängartad stil, som faktiskt bara förstärker det gripande i själva aidsmotivet. Döden närmar sig obevekligt, med trötthet, infektioner, avmagring och en hud "som en döende regnbåge". De korta, kärva sjukdomsiakttagelserna varvas med uppslagsboksklipp om allt mellan ett fyrtiotal olika krigsförklaringar i första världskriget, de kanadensiska femlingarnas födelse och uppfinningen av kulspetspennan. Där­emellan snabba och spontana port­rätt av till exempel den döendes far med "en karriär lika spik­rak som ett järnvägsspår, en lön lika bastant som ett lokomotiv och ett känsloliv lika reserverat som en förstaklasskupé".Bakgrunden till den här tidiga novellen av Martel är en väns död i aids, skildringen är nog ändå till större delen fiktiv. Men med sin kattmjuka, charmfullt snärtiga stil tar han udden av eländet utan att trivialisera det. Det blir på en gång övertygande verkligt och samtidigt ändå en saga med sensmoral.I själva verket handlar alla fyra novellerna i volymen på olika sätt om döendet och människans värdighet inför döden. I en historia hamnar berättaren på en konsert av och för Vietnamveteraner. Här är den surrealistiska tonen ännu starkare och medkänslan — med en halvgammal, sliten städare och kompositör — densamma. Allt Martel skriver (även om en fångavrättning och en gammal pratsam farmor) bygger på något slags skruvad situationskomik med en klar humanistisk grundton någonstans bakom humorn och det drastiska bildspråket. Även om han nog är mest franskkanadensare skriver han på en engelska som klarat översättningen utmärkt.Timoranen Luis Cardoso skriver på det gamla kolonialspråket portugisiska, och hans halvt självbiografiska huvudperson återvänder i Överste Santiagos slutliga död från två decenniers exil i Lissabon till sitt nu självständiga Östtimor. Liksom Martell har han en lite abrupt, studsande berättarteknik med snabba scenbyten, ofta mitt i ett stycke, och en dragning till det surrealistiska, som i vardera av romanens båda halvor växer från en gans­ka realistisk och åskådlig upptakt. Några nyckelfraser upprepas gång på gång, och man kan spåra tydliga inflytanden från Borges och Lorca. Även Cardoso kryddar med en del humor, men han är inte lika fingerfärdig som Martel utan halkar ibland ut i periferin. Där-þd>emot är de poetiskt laddade glimtarna ungefär lika vackra och naturligt infogade. De kvinnliga huvudpersonerna är ganska undflyende, en blandning av levande gestalter och fantasifigurer, medan den historiska bakgrunden både i frihetskrigens Östtimor och det efterfascistiska Portugal verkar sakligt korrekt och samtidigt rätt fri från politisk färgläggning eller analys. De komplicerade relationerna mellan före detta stormakten Portugal och dess tidigare kolonialundersåtar och det typiskt portugisiska vemodet "saudade" får också en intressant belysning, om också mera i förbigående.Romanens upplösning är nog psykologiskt orimlig men kanske ett slags nonchalant trick för att få slut på den trilogi som började nästan helt självbiografiskt. Det är möjligt att man just som svensk har lite lättare att uppskatta Martells surrealism från nordväst än Cardosos från sydost.