Den tredje delen i Guillous stora projekt om 1900-talet ligger i dag på bokhandlarnas diskar. Efter Brobyggarna och Dandy är det nu dags för Mellan rött och svart. Försäljning, ja just precis det: det handlar främst om handel med böcker. Det är i alla fall känslan jag får. Och det stör.
Romanen liknar en utspädd lektion. En initierad lärare gör en roande gestaltning av ett skeende. Han vet hur han ska få sina elever att lyssna. Han vet också att han måste kompromissa med sitt ämne för att fånga deras uppmärksamhet. Han stuvar undan en hel del för han vet att enkelhet säljer. Så vinner han eleverna. Med tiden går det på rutin.
Vad händer då i den nya romanen? Vi träffar Bröderna Lauritzen och deras familjer mellan världskrigen, från 1918 till 1939 alltså. Guillou släpper in oss hos dem i deras hem och kontor i Berlin och Saltsjöbaden. Där funderar de på, bland annat, den galopperande inflationen, nazism och klassamhället. Det är tuffa tider men de gör fina affärer. De stöter ibland på svårigheter, men ingenting är riktigt oöverstigligt. De klarar sig alltid.
Guillou skissar upp det stora historiska skeendet. Det blir konkret och enkelt. Ändå känns det fattigt och abstrakt. Människors inre drivkrafter kommer i skymundan. Varför Harald – huvudpersonen Lauritz son – gör det val han gör är bara logiskt. Hans tankar och tvivel gestaltas inte. Han blir bara en marionett i det historiska skeendet.
Det är egentligen förvånande att en författare kan säga så lite av vikt på så många sidor. Han kryssar mellan kända personer och händelser. Vi får träffa bland andra Berthold, Alfred och Hermann (Brecht, Döblin och Göring). Vi får höra om bland annat Ådalen -31, branden i riksdagshuset och kristallnatten. Det blir lite av historiebingo. Det är bara att kryssa för. I bästa fall är det lite kul och medryckande, så som en kriminalroman kan underhålla.
Men som en historieskildring av Det stora århundradet – Guillou kallar sin romanserie så – blir det alltför enkelt, gripbart och lättsmält. Man går aldrig vilse och man lär sig inte mycket nytt. Inte heller får man här någon djupare insikt i den historiska komplexiteten. Romanen är så strömlinjeformad som bara en handelsvara antagligen bör vara för att sälja bra. Jag tycker man kan förvänta sig mindre kompromiss och mer ansvar i ett ämne av det slag som författaren gett sig i kast med.