De tre pjäserna från 1908 som sammantagna kallas August Strindbergs sena historiedramatik hör inte till Nationaldiktarens mest spelade stycken. Av dem är det väl i dag bara det sista, Bjälbo-Jarlen, som i händerna på en fantasifull regissör kunde hitta ett tilltal till en sentida publik.
Alla tre dramerna skildrar en brytningstid i samhället med överensstämmelser i dagens värld. De bägge första, Siste Riddaren och Riksföreståndaren, gestaltar den unionskonflikt mellan Danmark och Sverige som i början på 1500-talet ledde till att Gustav Vasa grundade det Sverige som sedan dess ägt bestånd.
I Siste Riddaren framträder en ung Sten Sture, som tror alla om gott och därigenom blir den förste i svensk politik som ger snällismen ett ansikte. Riksföreståndaren är ett drama om svek, mardrömmar och landsförräderi och som representant för detta står dåvarande ärkebiskopen Gustaf Trolle.
I Bjälbo-Jarlen är det 1200-tal. Birger Jarl stiftar lagar och intrigerar mot både kyrka och adel och tror sig av egen kraft kunna förändra historiens gång. Idealens bankrutt styr förloppet och dramat brukar ses som ett uttryck för den Strindberg som efter infernokrisen sökte efter en högre mening i tillvaron och samtidigt föregrep modernitetens livsupplevelse och tankar i frågan.
Människokännaren och samhällskritikern förnekar sig ändå inte. Inte heller ironikern. En poäng i pjästexten är onekligen narren Hans, som efter att ha prövat på att vara politisk rådgivare åt Birger Jarl återgår till sitt forna värv. Utifrån dagens perspektiv är det inte svårt att se likheterna mellan den moraliska villrådigheten och vår tids familjedramatik.
Uppsalaforskaren Björn Sundberg, som redigerat de tre pjäserna, volym 61 i Nationalupplagan av August Strindbergs Samlade verk, har i dagarna givit ut en intressant studie betitlad ”Om Du vill lära känna det osynliga…”, där han samlat en stor del av sina anteckningar och iakttagelser i anslutning till texterna.
Invändningen mot pjäserna har handlat om deras rapsodiska form, som ansetts vara ett belägg för att Strindberg mot slutet av sin författarbana förlorade en hel del av den tidigare spänsten. Björn Sundberg vederlägger åtskilligt av denna kritik.
Hans genomgång av tillkomsten, manuskriptens egenheter, uruppförandena och hans dramaanalyser går åt motsatt håll. Resultatet är en lika stimulerande och uppslagsmättad som lärorik bok av intresse för alla som vill förkovra sig och tränga bakom teaterkonstens yta.
Med hänvisning till föregångare som Martin Lamm, Gunnar Ollén och Gunnar Brandell bland de äldre och Ulf Olsson, Hans-Göran Ekman, Conny Svensson och Björn Meidal, för att nämna några av de nyare forskarna, bygger studien på solidast möjliga grundvalar.
Särskilt givande är Sundbergs textnära förhållningssätt till pjäserna. Det schema som tillämpas är pedagogiskt välfunnet och ger förnämlig struktur åt framställningen. Att det passar utmärkt för traditionell dramatik är uppenbart, men man skulle gärna vilja se hur mallen i fråga klarade sig inför exempelvis de föreställningar som gavs i samband med Tuppfestivalen i Uppsala nyligen.
Annat att undra över är regissörens roll i dagens teaterliv. Denna kan ju, som bekant, använda pjäspartituret lite hur som helst; stryka, stuva om, dikta till och ha sig. Det ledet i teaterprocessen lämnar Sundberg huvudsakligen därhän. Det förändrar dock inte det imponerande helhetsintrycket av boken, som blivit ett stycke litteratur- och dramaforskning när den är som allra bäst.