Häromdagen fick vi det svart på vitt – antalet recensioner har de senaste tio åren minskat i svenska dagstidningar. Carl-Michael Edenborg, författare, kritiker, med mera, med mera, har på uppdrag av Aftonbladet undersökt saken, och kan slå fast att antalet recensioner av film, konst, litteratur och så vidare på svenska, rikstäckande kultursidor, det vill säga Expressens, Aftonbladets, Svenska Dagbladets och Dagens Nyheters kultursidor, har minskat med 21 procent mellan 2007 och 2017.
Samma sak gäller förstås landsortstidningarnas kultursidor, som inte fått vara med i undersökningen, och jag misstänker att minskningen på dessa kultursidor är betydligt större.
Minskat utrymme för recensioner innebär en massa tråkigheter, och en tråkighet är att det kan ta lång tid innan en recension hamnar i tidningen. Som kritiker brukar jag låta bli att läsa recensioner av en bok som jag har i uppdrag att skriva om, men ibland är det svårt att undgå att en bok har fått god kritik. Så är fallet med Elin Willows debutroman ”Inlandet”. Boken ges ut i Sverige och Finland samtidigt och det saknas varken recensioner av romanen eller intervjuer med författaren. (Jag kan, för sakens skull, säga att jag läste boken redan för två månader sedan, långt innan utsatt recensionsdatum. Det finns bevis, om så önskas.) Det är förstås lockande att i denna senkomna recension sätta sig på tvären och såga vid fotknölarna, eller för den delen luta sig tillbaka och instämma i hyllningskören. Jag väljer någonting mittemellan.
”Inlandet” handlar om en ung kvinna som för kärlekens skull bryter upp från storstan och lämnar allt för att flytta till en liten ort i norra Sverige – någonstans har jag läst att orten ifråga ska vara Arjeplog – där allting är främmande. Men kärleken tar slut innan tvåsamheten i glesbygden ens har börjat. Twisten är att den unga kvinnan inte mäktar med att lämna platsen som hon har hamnat på. Hon fastnar i sin sorg och hon fastnar på orten – som den före detta pojkvännen snart lämnar för att börja plugga på annan ort.
Sorg kan passivisera människor precis på det sättet som Willows så skickligt skildrar. Man vet innerst inne att man måste orka ta sig igenom också detta. Men man är trött och sätter sig därför ner på en stol för att vila. Så att man kan orka bättre sen, säger man till sig själv. Men i stället för att resa sig upp så blir man sittande på stolen.
”Inlandet” är en slags lakonisk dagboksroman där den unga kvinnan redogör för sina två år på orten. Hon stannar kvar och försöker på ett, tycker jag, fördomsfullt sätt bli som lokalbefolkningen. Hon skaffar ett okvalificerat jobb och hon skaffar dessutom körkort. Hon skaffar vänner och bekanta och går ut på ortens enda uteställe. Samtidigt konstaterar hon ständigt att hon inte passar in och heller aldrig kommer att göra det.
Som lågmäld men ändå avgrundsdjup skildring av en människa i sorg är ”Inlandet” alldeles perfekt. Sämre blir det när romanen försöker var en slags pedagogisk redogörelse för hur det är och går till i glesbygden. Här blir berättaren, eller rättare sagt författaren, något av en gamla tiders antropolog som i stället för att försöka förstå vad hon ser ger sig på att förklara det.
Platsen där den unga kvinnan befinner sig känslomässigt och psykiskt framträder med oerhörd skärpa. Men platsen där hon befinner sig rent fysiskt är trots den stora detaljrikedomen och pedagogiska ansatsen mest en ort i dimma där några få hus av någon anledning framträder som vid klart väder. Som ett gulnat minne av en plats som man i efterhand försöker komplettera genom att många år senare återbesöka platsen med Google Earth.
Samtidigt speglar den inre och den yttre platsen varandra. Om sorgen är en plats så är den platsen en centralort i en inlandskommun.
Själva kärnan i romanen, det vill säga historien om den unga kvinnan som fastnar i sin sorg och inte orkar flytta hem till storstan och återuppta sitt självförverkligande eller vad hon nu kan ha varit sysselsatt med innan kärleken svepte henne med sig, är trots det monotona ältandet och den aldrig krympande sorgen fängslande. Men det som fyller ut romanen, det vill säga den gamla historien om konflikten mellan staden och landsbygden, känns mest som en förolämpning mot alla i glesbygden som efter avslutade gymnasiestudier inte satte sig på bussen till närmaste stad med tågförbindelse för att där köpa en enkel biljett till storstan och aldrig, och då menar jag aldrig, se sig om.