Storvulet och självkritiskt om kärleken

"Får jag skriva så utan att någon hånar mig?" utbrister huvudpersonen och berättaren Laura i Christine Falkenlands idag utgivna roman Vinterträdgården. Som recensent är jag med ens oskadliggjord - naturligtvis kan jag inte håna Lauras försök till att skildra en himlastormande och förbjuden kärlek. Det vore förmätet då ingen annan än Laura själv så väl inser sina litterära begränsningar och omöjligheten att i ord fånga de känslor hon känner för Shahrzad, den iranska unga mamman till ett av dagisbarnen som Laura om dagarna sköter om.

I suterrängvillans källare i Skövde bor Laura, snart 40 år gammal, tillsammans med sin far som i vakuumet efter den bortgångne frun då och då klinkar på pianot på övervåningen. Tyst besviken över dotterns uteblivna karriär, man och barn framlever han sina dagar i dotterns sällskap med att författa bittra insändare till ortens lokaltidning. Livet tycks ha sprungit ifrån Laura, och tanken på att "börja om" fyller henne med vämjelse. Arbetet på dagiset skyddar henne från omvärldens fördömanden och krav, i kuddrummets ombonade tillvaro bland de sovande småttingarna. Ändå leker hon med tanken: "Släppa ut håret, börja dricka hett, grönt te. Förvandla denna skurgummekropp. Våga språnget. Förvandla mig till en hägring."
Ständigt generad och fylld av självtvivel anmäler hon sig till skrivarkursen, där hon för första gången på allvar konfronteras med de egna litterära försöken. Och nog lider man med henne, där igenkänningsfaktorn för alla oss som någon gång försökt sig på den storvulna dikten gör sig plågsamt närvarande: "En fågel är fri / En häst är fri / Människan är en fånge".

Men så kommer Shahrzad. Tillsammans med maken Amir, ledbruten och desillusionerad, bor de i en trång lägenhet med sonen Aryan. Lauras ord räcker redan från början inte till för att beskriva det som alltmer tar formen av en förbjuden kärlek. Laura låter sig pysslas om och får ögonbrynen plockade av den vackra unga kvinnan som i takt med vänskapens utveckling börjar framstå som en hägring från Orienten. Shahrzad, besviken över makens tilltagande ointresse och apati, besöker allt oftare Lauras ombonade villa, där hon äntligen får utlopp för den frustration hon känt sedan länge. Den förbjudna beröringen låter inte vänta på sig, och Lauras poetiska försök får en riktig vitamininjektion, på gott och ont. Det är på samma gång Bibelns Höga visa parad med oförblommerad exotism och en stor portion självförakt: "Ditt öga, Shahrzad, en värld i miniatyr. En okänd kontinents födelse ur mörkret. Och du lyfter din blick på svarta vingar. Hon har gjort en skald av mig och jag gör mig till åtlöje."

Vinterträdgården är en roman om svårigheten att beskriva en kärlek. Det är också här bokens huvudsakliga styrka ligger: just i dessa hopplöst storvulna och pretentiösa försök till att fånga det som inte låter sig fångas. Kärleken är en underbar kliché, som inte sällan gör oss generade eller får oss att tappa garden. Min sympati ligger hos Laura, romanen igenom, och spänt följer jag hennes trevande skrivförsök med en from förhoppning om ett precisare uttryck. Ändå ligger det samtidigt någonting ärligt och befriande i dessa beskrivningar, som i strid mot all politisk korrekthet åskådliggör hur föremålet för förälskelsen antar formen av en projektionsfläck för de egna fantasierna. Shahrzad, hägringen, Shahrzad, den kryddoftande magdansösen, Shahrzad, kärlekens hieroglyf. Lauras kärlek övergår samtidigt i en kamp mot rivalen och maken Amir: "Jag måste få loss henne, emancipera henne på mina villkor, göra henne till min avbild. Få henne på andra tankar."

Falkenland har åstadkommit en rörande roman, som inte sällan även generar läsaren. Ändå är det skönt att på bokens sista sida läsa en diktare in spe, i Lauras sista beskrivning av kärleken: "plötsligt i mörkret ett upplyst glashus / där det växer oanade ting".

Storvulet och självkritiskt om kärleken

Christine Falkelands idag utgivna roman om svårigheten att i ord fånga en förbjuden kärlek är både generande och stark, skriver Markus Huss