Överord slår ofta tillbaka på den som uttalar dem. Men jag tvekar inte: Sjölivets berättare, med undertiteln, ”En refererande och citerande översikt”, är ett storverk som lyfter fram 312 svenskspråkiga sjöskildrare – kända, mindre kända, bortglömda eller hittills okända. Tillsammans har de åstadkommit 515 böcker och 20-talet häften. I svensk litteraturhistoria är sjömannens yrke ofta skildrat, vilket förmodligen beror på yrkets särart – arbete under resor vattenklotet runt.
Det konstaterar Ove Allansson som i slutet av 2005 – efter lång tvekan – tog på sig det skriv- och insamlingsmässiga huvudansvaret för projektet som även omfattar bildkonstnärers arbeten, noveller, dikter och visor främst hämtade från beklagligen avsomnade kulturtidskriften Rallarros samt fackförbundstidningar som varit eller är knutna till sjöfolket. Sekunderad av 16 sjösinnade medarbetare är Allansson således lyckligt i hamn med ett mastodontjobb som omfattar 400 sidor. Det börjar med vikingatiden och Fritjofs saga för att via segelskeppen, ångans epok, dieselfartyg och containerfart nå dags dato.
I inledningen skriver Ove Allansson, med tanke på sin redaktörsroll, att hans penna syns för ofta i verket. Det är en klädsam attityd. Men i sak onödig. Hans skrivande har, noterar han, varit av nöden för att täcka in vissa författare och epoköversikter. Lägg därtill att han har fler än 30 egna böcker i bagaget, varav mer än hälften behandlar sjölivet. Fyll på med bredvilligheten att lyfta fram andra sjöskildrare i böcker som Dikt babord, Till havs och Good bye la Paloma samt ensamansvaret för litteraturutställningar vid förbundskongresser åren igenom. Detta i förening med nu 78-årige Ove Allanssons livslånga och framgångsrika kamp för bättre sociala och materiella villkor åt havens arbetare ger honom, vill jag tro, en särställning i svenskt sjöfolks medvetande, boksynta med eller utan skrivarambitioner såväl som fackligt engagerade.
Åtskilliga sjöromaner och novellsamlingar kan sägas ingå i den svenska arbetarlitteraturen. Kännetecknande för den typen av sjöberättelser är att där står människan i centrum, hennes villkor, arbete och liv ombord – inte fartygen eller rederierna. Orden är Ove Allanssons.
I Lars Furulands och Johan Svedjedals 2006 utgivna Svensk arbetarlitteratur, den första breda framställningen av svensk arbetardiktning, återfinns – i enlighet med den allanssonska logiken – sjölivsskildrare som Harry Martinson, Josef Kjellgren, Ragnar Holmström, Eric S. Alexandersson, Ove Allansson, Lars-Åke Augustsson, Reidar Jönsson med flera.
Att kvinnorna har en obetydlig roll i Sjölivets berättare är beklagligt. Men skaparna av verket kan knappast lastas för att sjöyrket historiskt (med en viss islossning i nutid) är synnerligen mansdominerat. Men den som söker finner. Ingrid Kaijser har skrivit en etnologisk avhandling, Kvinnliga sjömän – finns dom? Hon berättar om en pionjär, Alice Jacobsson som 81 år fyllda delgav Kaijser sina minnen från åren som kocka i bogserbåtar. Stig Elenius lyfter fylligt fram 16-åriga Eva Ringbom (Ringborg-Lindén, skilda namnuppgifter förekommer i boken) som gick till väders och bärgade segel i fyrmastade barken Viking under resa till Australien vid 30-talets början. Elin Dahllöv beskriver sitt yrke och sin situation som matros i modern tid. Eva Magnusson som 1981 gav ut boken Sjögång skriver om byssans folk, de av andra ombord ofta förbisedda.
Ulla Zimmerman, född 1943, tillhör gruppen framgångsrika konstnärer med egen erfarenhet från livet ombord. Hennes bilder är ofta realistiska, ibland provocerande. Men ”vi som har sjöerfarenhet tvingas ofta erkänna att så kunde det vara”, framhåller Ove Allansson. Bettan Börjesson, konstnär som 1989 vann första pris i Sjöfolksförbundets tävling ”Livet i färjorna”, presenteras också.
Manliga konstnärer med sjö-erfarenhet är Torsten Billman och Ture Jörgenson, båda gick som lämpare och eldare. Acke Jansson jobbade i maskin under sina åtta år till sjöss. Rospiggen Harald Lindbergs långa och svåra väg till konstnärskapet gick via jobb som kockpojke och kockjungman i pråmfart under första världskriget.
Arne Gadd, göteborgare, konstnär och författare, hade stor känsla för och kunskap om båtar och hav, men ingen egen arbetserfarenhet från sjön. Gösta Werner är tillsammans med Torsten Billman sjömanskårens mest kända konstnär. Stockholmaren Werner föddes samma år och månad som göteborgaren Billman, i maj 1909. ”Två sjöbröder och konstnärer som trots skilda temperament borde ha haft mycket att språka om. Men deras vägar korsades aldrig”, skriver Torbjörn Dalnäs.
Konstnären och författaren med skotska anfäder och bohuslänskt leverne, Gordon Macfie, 1910-1971, är en av mina personliga favoriter. Om honom kan sägas att han med entusiasm upplevt och skickligt skildrat segelfartygens epok i ord och bild. Hans verk Kär kurs och Fartyg förbi är strålande läsning! Sammantaget ger Sjölivets berättare väldigt mycket att upptäcka, njuta av, förvånas eller förfäras över.