Stort tryck med liten ventil

Magnus Hedlunds romaner är små utanpå men stora inuti. Ibland finns det stråk av humor i dem. Så är det inte i den nya boken odöda, odrömda, skriver Magnus Dahlerus.

Magnus Hedlunds nya roman är livsklok.

Magnus Hedlunds nya roman är livsklok.

Foto: Ulla Montan

Litteratur2008-06-09 00:01
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Här möter läsaren en gammal sydamerikansk kvinna i ett kalt rum, på ett ålderdomshem någonstans i Europa. Där sitter hon och tar emot gäster "inifrån" och minns sin historia medan hon vantrivs med sitt liv.
Det är förstås ett mycket raffinerat sätt att berätta en historia. Bland andra kommer den avlidna sonen, dottern, en diktator och en vårdare och besöker henne. Berättelseformen skapar en frihet för författaren. Tiden och rummet löses upp. Döda kan tala med levande och levande med döda som om allt var närvarande på en och samma gång.

Det kan tyckas som om berättelsens kvinna planlöst, lite senildement, sitter och minns - utan någon speciell struktur. Så är det inte. Den berättelse som ligger i botten handlar om hur kvinnan och hennes man för många år sedan fördes bort av militärer. Den berättelsen bygger i sin tur på Decembermorden 1982 i Surinam, berättar Hedlund i ett efterord. Kvinnan och hennes man fängslas. De får höra när deras medfångar avrättas, en efter en. Sedan släpps de. De är de enda överlevande och måste tiga med det de hört och sett. Nu är det kanske första gången hon berättar.

Hedlund låter kvinnan också berätta andra historier, till exempel, om hårda expeditioner när hon söker efter ursprungsindianer i djungeln. I grunden rör det sig här kanske mest om en sak. Det handlar om livet. Här finns en mängd perspektiv och en hel del livsvisdom. När till exempel diktaturen berörs hamnar diktatorn i stolen i hennes rum med en paraplydrink i handen. Han säger att allt var nödvändigt. Kvinnan reagerar förstås med ilska. Men här finns också den hemska insikten att det är hon själv som säger diktatorns ord. Han kommer "inifrån" henne.
Här finns också andra sidor. Jag tycker mig märka en kritik mot västvärldens andefattighet. Kvinnan kan bara förklara sig själv, sina syner, som att hon är en zombie. Samhället runt omkring henne ser zombies som skräckinjagande. Hon menar att deras främsta egenskap är, som hon säger, instängd plåga. Det är egentligen vår egen plåga vi flyr, när zombien görs till det onda i filmen menar hon.

Den gamla kvinnan sitter i sitt rum, en lägenhet inklämd mellan motorvägar, kanske någonstans i Tyskland. Hon minns livet och träffar människor ur det förflutna. Jag läser det som texten ytterst ställer frågor om vad det är att leva. När inträffar döden? Utöver den vanliga laborerar texten nämligen med några ovanliga varianter död.
Kanske kan man läsa boken som ett försvar för oron. Den har två delar. Del ett heter hon och är 164 sidor. Del två är 4 sidor. Att den sista berättelsen är så kort beror på att mannen den handlar om inte har något minne. Hans läkare har inte heller tid att läsa hans journaler. Dessa två historier artikulerar minnets betydelse. Utan minne inget liv, visst, men om minnena bara är hemska varför då minnas.

Trycket är stort i berättelsen odöda, odrömda och ventilen är liten. Magnus Hedlund är också en författare vars texter bygger på finurliga och originella idéer. Här berättar han med ett djupt allvar. Det fångar uppmärksamheten och fascinerar. Få romaner är nu så intressanta, så livskloka, som den här. Det är helt enkelt ytterligare en mycket välskriven berättelse från ett säreget författarskap.
EN NY BOK
Magnus Hedlund
odöda, odrömda
(Albert Bonnier Förlag)