Författaren Maryse Condé är ursprungligen från Guadeloupe, men hon har också bott i Västafrika, USA och Frankrike. Hon brukar nämnas som en av de främsta inom den karibiska litteraturen. På senare år har fyra av de tjugotal böcker hon skrivit översatts till svenska: Färden genom mangroven (2007), Segu (2008), Desirada (2009) och den nu föreliggande Tills vattnet stiger.
Den nyöversatta romanen börjar med att förlossningsläkaren Babakar en natt kallas till en födsel. När han anländer har den blivande modern dött men barnet överlever. I en dröm har Babakars sedan länge avlidna mor sagt att ett mirakel ska ske. För honom som länge velat ha ett barn är den nyfödda flickan miraklet. Han tar hand om henne.
Utifrån detta skapar författaren en händelsekedja som utspelar sig i slutet av 00-talet i Karibien. I den låter hon några olika människor som Babakar möter komma till tals. Han berättar också sin historia. Han är född i Mali av en far från landet och en mor från Guadeloupe.
Världen som Condé beskriver är fylld av olika konflikter, lidanden och hot.
Ett är klimatet, eller människans hårda framfart på naturen. Redan på de första sidorna säger Babakars enda nära vän, som varit metrolog: "På 1900-talet har havsytan höjts med ett tiotal meter. /?/ Den här ön kommer snart att försvinna under vatten som alla andra i området. /?/ Karibien blir ett minne blott."
Men det är inte bara naturkatastroferna som formar livet, andra starkare krafter har ännu större inverkan. Efter universitetsstudier i Montreal beger sig Babakar till ett fiktivt land som skulle kunna vara Elfenbenskusten. De ständiga striderna där, som han inte alls förstår, och dessutom inte vill bli indragen i tär på honom fysiskt och psykiskt. Till slut flyttar han till sin avlidna moders hemland: Guadeloupe i Karibien - där vi möter honom i romanens början.
Moderskap har en stark ställnig i romanen - på ett speciellt sätt. De frånvarande mödrarna är orsaken till att handlingen fortskrider. Dels genom att hans moder talar till honom genom drömmar. Och dels genom att barnets moder dör. Att han tar hand om barnet väcker stor anstöt för att man inte tror på att han är den biologiske fadern - vilket han inte heller är - men kanske djupast sett för att han är man och tar hand om ett barn. Det tvingar honom att lämna ön och flytta till Haiti. En annan orsak till flytten är att han söker efter släktingar till den avlidne modern.
En intressant fråga som författaren ställer handlar om tillhörighet. Ständigt kontrolleras Babakar av olika soldater som vill ha enkla svar ? är han fiende eller medlöpare? Babakar som person är inget enkelt svar på den frågan. Han är läkare som tjänar de nödställda, med en multikulturell bakgrund. När barnet kallar honom pappa låter författaren en av karaktärerna säga att pappa är den som tagit emot ett barn med sitt hjärta. Det är som om Condé säger att tillhörighet handlar mer om vilja och kärlek än ursprung.
Några av de människor som Babakar möter berättar sina historier för honom. På så sätt flätar Maryse Condé samman olika människoöden. Lätt och luftigt utforskar och analyserar hon ämnen som rasism, genus, familj, klimat, väpnade konflikter och vidskeplighet i det postkoloniala Karibien. Det är en stark roman, lysande berättad av en stor berättare.