Stormakttidens spakultur

Den som går in i ett traditionssamlande arkiv, exempelvis Institutet för Språk och folkminnen (SOFI) i Uppsala, kan där finna många intressanta belägg för hur människor ännu under det tidiga 1900-talet samlades vid naturliga källor vid olika årshögtider (särskilt vid trefaldighet, pingst och midsommar).
De samlades för att offra i och/eller dricka av det hälsobringande vattnet, i hopp om att kunna behålla sin hälsa eller bota någon iråkad krämpa, men de samlades också för att träffa andra, det vill säga för att umgås, skvallra, byta nyheter och kanske festa och dansa.

Källorna hade ofta brukats sedan hednisk tid, och hade, trots lutheranismens avoga inställning gentemot dem, behållit ställningarna genom århundradena. De kunde finnas lite här och var ute i markerna, ibland fanns det flera i samma socken. En del var kända bara för lokalbefolkningen, medan andra drog till sig intresse från en betydligt vidare geografisk krets. Svinnegarns källa i Uppland är ett exempel på en sådan mer välkänd källa. Dit kom människor från när och fjärran för att försöka kurera sig. När de lämnade källan låg ofta käppar och kryckor kvar som synliga bevis på att vattnet var verksamt.

En del källor ansågs ha så tjänligt och verksamt vatten att man anlade kurorter vid dem. Kurorter växte fram från slutet av 1600-talet efter förebilder från kontinenten. Detta var under den svenska stormaktstiden, då det geografiskt perifera Sverige gärna ville framstå som lika civiliserat som andra mer centralt belägna länder i Europa. Den första svenska kurorten blev Medevi i Östergötland. Den grundades av läkaren Urban Hiärne år 1678. Sedan växte i snabb takt kurorter fram vid källorna i Sätra, Ronneby, Ramlösa, Loka och Porla för att bara nämna några.
Det är en vanlig föreställning att det främst var människor ur societeten som under sommarmånaderna vistades vid de mer kända kurorterna för att dricka vatten och vila upp sig (jämför Povel Ramels "Sorglösa brunn"). De, som ofta inte behövde arbeta för sitt uppehälle, kunde ta sig långa ledigheter för att dricka brunn, äta gott och umgås med sina gelikar, medan de fattigare - de som kanske bäst behövt en vilopaus och lite stärkande omvårdnad - fick slita ont för att försörja sig.
Denna bild av brunnslivet är förvisso sann, men som tydligt framgår av Anders Hults utmärkta bok Dricka brunn, fick kurorterna också besök av betydligt mindre privilegierade människor, av fattiga och rent av utblottade.
Det var alltså en brokig skara människor som om somrarna infann sig vid de berömda brunnsorterna.
De allra fattigaste (gratister kallade) fick åka till brunnen på samhällets bekostnad, medan de som hade gott om pengar fick betala ibland ganska rundliga summor för sin vistelse. Förutom att de skulle betala för själva vistelsen, för maten och bostaden, skulle de ge 'frivilliga' ersättningar till brunnsintendenten, predikanten, klockaren och brunnsmästaren med flera. Det kunde alltså bli ganska dyrt med en brunnsresa, något som säkert också höjde dess status.

Hult skildrar inte bara kurorter och brunnsdrickning i sin bok. Han tar också upp badet som botemedel, en metod som växte fram under 1700- och 1800-talen. Läkande och hälsosamma bad kunde ske i form av kemiska bad eller gyttjebad.
Baden kunde vara såväl varma som kalla. Kalla bad företogs företrädesvis i havsvatten. Flera badorter etablerades därför, bland annat på Västkusten: Strömstad (1786/1813), Marstrand (1823) och Lysekil (1847) är några av de mer kända.
Utöver brunnsdrickning och hälsosamma bad tar Hult också upp andra kurmetoder: gymnastik, bantning, elektricitetsbehandling, åderlåtning och laxering. Dessa användes ofta i kombination med vattendrickning och/eller bad och kan för en nutida läsare verka nog så avskräckande. Ett exempel är det så kallade fyrcellsbadet, då händer och fötter placerades i skålar med salt vatten och en ström sändes genom kroppen.
Brunnsdrickning förekommer ännu i vår tid, men inte alls i samma omfattning som tidigare. I dag är vi dock vana att i våra livsmedelsbutiker kunna köpa mineralvatten från Ramlösa, Loka eller Porla. Försäljningen är enorm, trots att flaskvattnet ifrågasätts ur miljösynpunkt och trots att Soda Stream-maskiner finns i många kök. Hult visar att mineralvatten på flaska funnits länge. Redan på 1700-talet importerades vatten från utländska brunnsorter. Vid samma tid började också kemister experimentera med artificiell vattenframställning.
Hults bok innehåller mycken faktakunskap rörande brunnsdrickning, bad och närbesläktade kurer. Han har lagt ned ett stort arbete på att belysa dessa företeelser ur flera synvinklar. Det gör att hans bok verkligen fyller syftet som handbok för den vetgirige.
Det är också en vacker bok fylld av utsökta bilder som illustrerar de välskrivna och lättillgängliga texterna. Boken är därför - både genom sitt ämnesval och sin estetiskt tilltalande utformning - en ypperlig present. Det är en bok som kan ligga framme på vardagsrumsbordet och fungera som inspiration till intressanta samtal. Kanske är det också en bok som kan ge dagens ungdomar lite perspektiv på sitt eget, ibland ganska ymniga, vattendrickande?

Stormakttidens spakultur

Svinnegarns källa i Uppland är bara ett exempel på en populär kurort dit människor sedan hednisk tid kommit för att kurera sig. Agneta Lilja har läst en fakta­späckad bok om äldre tiders svenska kurorter.

Svinnegarns källa i Uppland är bara ett exempel på en populär kurort dit människor sedan hednisk tid kommit för att kurera sig. Agneta Lilja har läst en faktaspäckad bok om äldre tiders svenska kurorter.