Bildningsroman brukar ofta den roman kallas som tematiskt kretsar kring huvudpersonens utveckling. Den klassiska bildningsromanen beskriver, något generaliserat, tre faser, vilka följer på varandra i en bildningsprocess. Från barndomens oskuldsfullhet via en ungdomlig livskris till ett självförverkligande. Kännetecknande för romantypen är att hjälten inte är intellektuellt färdig i romanens inledning. Bokens handlingsförlopp blir därför parallellt med protagonistens mognad.
Vid läsningen av Birgit Häggkvists nya roman A. slår det mig att det är precis en bildningsresa som bokens namnlösa hjältinna genomgår. Eller skall jag kanske säga genomlider, för särskilt roligt har hon inte under vägen. Färden kantas av missunnsamma föräldrar och oförstående kamrater. Men fram tar hon sig.
Som så ofta i bildningsromaner är resan mer av en mental karaktär än en fysisk. Förflyttningen är snarast ett stilmedel för att underbygga tematiken. Hos Häggkvist är spelplatsen boken igenom densamma, en by i Norrland på sextiotalet. Först mot slutet genomförs den stora geografiska flytten mot bildningens centra, mot Uppsala och vuxenlivet.
Häggkvists flicka, tillika bokens berättarjag, växer upp i ett fattigsverige där klasskillnaderna stavas bildning, och där den sociala snedrekryteringen tar plats redan i skolbänken. Hennes dröm om Det Oerhörda, alltså en fri tankevärld, synes omöjlig att infria med tanke på hennes arbetarbakgrund. Men hemmets andliga och materiella misär till trots: hennes skarpa huvud tar henne till läroverket i stan. Rektorn fascineras över studiebegåvningen från inlandet. Flickan är ett ljus. Ivrigt påhejad av lärare börjar hon själv lita till sin egen förmåga. Men toppbetygen, alla stora A, väcker avund, inte minst hos fadern. Dotterns framgång blir en påminnelse om hans egna tillkortakommanden.
Häggkvist beskriver fint den lärdomstörstande arbetarflickans kluvenhet, å ena sidan längtan efter självexpansion, å andra sidan solidariteten med klassen. Någonstans går det dock snett i berättandet. Upprepandet av hur svårt det är att komma hem med bra betyg gränsar till det maniska. Det mals på. Mammans och pappans negligerande av dotterns begåvning – och behov – görs till ett ämne i egen rätt. Men till det håller inte storyn, ty den är alltför tunn. Det blir tråkigt, och lite rubbat.
Häggkvist kokar soppa på en spik. Boken innehåller därför bara en ingrediens: upprepning. Romanen börjar lovande men mynnar ut i en, tycks det mig, privat uppgörelse. Visst är det sorgligt med föräldrar som varken delar eller stöttar avkommans bildningsideal. I Ronny Ambjörnssons självbiografi Mitt förnamn är Ronny blir det till en rolig grej, hos Häggkvist ett trauma, föga fängslande för den oinvigda.