Stor dikt för alla
Nog är det dags att upptäcka värdet av Lars Bäckströms poesi. Alltför länge har han varit ignorerad och osynliggjord i svenskt kulturliv, skriver Bo Gustavsson med anledning av den i dagarna utgivna diktsamlingen För dagligt bruk.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I maj 1999 blev Lars Bäckström påkörd av en bil under en cykeltur i Uppsala. Olyckan satte plötsligt stopp för ett mycket aktivt liv då den fysiska omvärlden med ens krympte till sjukhussängen och rullstolen. Bäckströms nya diktsamling utgör ett starkt vittnesmål om hans svåra livssituation efter olyckan. Men det paradoxala sker att reduceringen av det fysiska rummet leder till en intensifiering av det mentala rummet. Tankediktaren Lars Bäckström har väl aldrig skrivit bättre än i den nya boken och det är märkligt med tanke på att merparten av texterna skrivits efter den allvarliga olyckan i maj 1999. Det lilla livet — kroppens och vardagens — blir i dessa dikter en spegel för den stora livsgåtan.
En svensk modern Montaigne
I en efterskrift till För dagligt bruk beskriver Ken Knoespel diktaren Bäckström som en modern svensk Montaigne som kritiskt granskar idéer och förutfattade meningar utifrån en outsiderposition som fri intellektuell. Det är en träffande beskrivning av en författare som genom sin frispråkighet irriterat många och blivit missförstådd av ännu flera och på senare år ignorerats av de flesta.
Många fördomar
Alltsedan debuten 1952 har Bäckström haft som målsättning att som fri författare och intellektuell föra samman liv och litteratur i en ständigt pågående reflexion över jaget och omvärlden. I de senare samlingarna har fokus legat alltmer på det personliga och det existentiella vilket också slår igenom i den nya boken. Händelser i omvärlden finns där men mera som avlägsna ekon. Utvecklingslinjen i hans författarskap har gått från ett uttalat politiskt och socialt engagemang till en mer renodlad centrallyrik.
Det finns många fördomar kring Lars Bäckströms författarskap. Att han envisas med att skriva samma slags nyenkla dikter decennium efter decennium. Att han är en föredetting som egentligen gjort sitt. Att hans idéer om litteratur och samhälle är hopplöst förlegade. Det är nu dags att upptäcka den sanne Bäckström bakom sådana fördomar och det gör man bäst genom att läsa hans nya bok För dagligt bruk.
Demokratisk dikt
Här talar en unik röst i samtida svensk poesi, en röst som lyckas slå an den stora enkla tonen i sin diktning. Aldrig tidigare har Lars Bäckström skrivit så okonstlat enkelt om de mest elementära livsvillkoren. Detta är inget annat än stor dikt för alla, en poesi som i sitt direkta tilltal talar till både ung och gammal, både män och kvinnor. En sant demokratisk dikt med andra ord. Ta till exempel inledningsdikten till För dagligt bruk.
När jag sitter
och nästan knäpper händerna
är du, min tumme främst.
Du är så frisk och stark
och nästan inte biten.
Under nageln
är min hud så genomskinlig,
blodet skiner starkt igenom.
Tumme,
är du idag min livssymbol?
Kronparkens sjukhem, juli 2000
För dagligt bruk kan läsas som en hyllning till det nära livet, till det pulserande nuet i vardagen. Det är häpnadsväckande att Lars Bäckström trots sin höga ålder och bräcklig hälsa kan skriva så sinnligt nyfiket om till exempel en skata eller en skål med tulpaner. De flesta dikter i boken kretsar begripligt nog kring döden och åldrandet. Men hos Bäckström hyllar döden och åldrandet själva livet för att anspela på en diktrad hos Nelly Sachs. Frihetsälskaren Lars Bäckström finner också han något att protestera emot på sjukhemmet: sänglåset som inte bara hindrar honom från att röra sig fritt utan även utgör "ett hot / emot vår rätt att tänka fritt".
Mästerliga texter
Allt Bäckström skriver färgas av hans finurliga humor och det gäller inte minst minnesdikterna i den nya boken om Erik Beckman och Sandro Key-Åberg. Kanske blir Bäckström lite väl okoncentrerat pratig i dessa texter; hans signum är ju annars den pregnanta kortdikten där inte ett ord eller tonfall sitter fel.
Med ålderns rätt kan han också skriva i den nya boken om sådana pinsamheter som att behöva ha blöjor. De starkaste dikterna i För dagligt bruk är utan tvekan de som skildrar den åldrade kroppens predikament.
Kärleken och döden
I nästan varje bok av Lars Bäckström finns en livssummeringsdikt eller lägesdikt där han summerar sin situation vid ett visst skede i livet. I hans nya bok finns också en sådan text: dikten Jag. Det är en mycket modig dikt om en människa som trots att han närmar sig 80 känner sig ofärdig i livet, vars identitet och livssyn består mera av frågor än tvärsäkra svar.
För dagligt bruk avslutas av två mästerliga texter om kärleken och döden, två centrala teman i Lars Bäckströms sena lyriska författarskap. Den ena dikten är riktad till hustrun Annika då hon fyller 76 år och den andra apostroferar en 85-årig man som just dött. I sin enkla konstlöshet visar de båda dikterna på Bäckströms egenart som diktare. Nog är det dags att upptäcka värdet i hans poesi. Alltför länge har han varit ignorerad och osynliggjord i svenskt kulturliv.