Stölden av barndomen

Det är synd om Jack Burns, huvudpersonen i John Irvings nya roman, Tills jag finner dig. När han är fyra släpar hans mor, som är tatueringskonstnär, med honom till norra Europa för att jaga rätt på hans far, som övergav dem redan innan Jack var född. De reser via Köpenhamn, Stockholm, Helsingfors och Oslo till Amsterdam, där modern försörjer dem omväxlande som prostituerad och tatuerare, men Jacks far finner de inte. Bara fler kvinnor vars hjärtan han krossat.De återvänder till Toronto där modern skriver in Jack i en skola som huvudsakligen tar emot flickor. Det som till en början kan tyckas som rena paradiset för en ung pojke — ett hav av brådmogna äldre flickor — blir plötsligt ett litet helvete när några av dem utsätter honom för ett sexuellt övergrepp. Senare sker det igen, när Jack utnyttjas av en äldre kvinna på ett gym. Den enda som kommer till hans räddning är hans äldre styvsyster Emma. Tillsammans beger de sig till Los Angeles, där Emma blir författare och Jack skådespelare. Sin första stora roll gör Jack som transvestit och det är ett fack som han får svårt att ta sig ur; han gestaltar kvinnor oftare än män på vita duken, men blir mycket framgångsrik och vinner till och med en Oscar.Men trots att han är rik och berömd är Jack naturligtvis inte lycklig. Tomrummet efter den far han aldrig känt blir allt större, och när han en dag får veta att hans mor inte talat sanning om hans barndom inser han att han är tvungen att hitta sin far, innan det är försent. Det är dags för ännu en resa till Stockholm och Amsterdam.John Irving har med romaner som Garp och hans värld, Ciderhusreglerna och Hotell New Hampshire blivit en av samtidens mest lästa och uppskattade författare. Hans nya roman har vissa omisskännliga Irvingska drag, till exempel dragningen mot det burleska och melodramatiska. Där finns den dysfunktionella familjen i centrum, de incestuösa relationerna och de våldsamma och bisarra dödsfallen, och huvudpersonen Jack påminner något om Irvings förmodligen mest älskade romanfigur, Garp.Romanens första två delar, som beskriver lille Jacks resa till Europa och hans uppväxt på den kanadeniska flickskolan, är en god påminnelse om varför John Irving blivit ett av de stora namnen inom den anglosaxiska samtidslitteraturen. Dessa inledande kapitel genomsyras av en strävhet som kontrasteras fint mot de absurda och groteska inslagen i en tragikomisk och i allra högsta grad njutbar blandning. Det är en både gripande och engagerande läsning.I synnerhet skildringen av hur den lille pojken förlorar sin oskuld är fin och insiktsfull. Irving visar övertygande hur barndomen inte tar slut helt plötsligt och övergår i något annat, utan hur det i stället sker med små, både mätbara och omätbara, upptrappningar. Vi berövas inte vår barndom "vid ett enda betydelsedigert tillfälle utan snarare via en rad mindre stölder, vilka sammantagna uppgår till en lika stor förlust", konstaterar berättaren.Så långt är allt väl. Men Tills jag finner dig är också en roman med problem. Ju äldre, och ju mer rik och berömd Jack blir, desto mindre intressant blir berättelsen om hans liv. Särskilt skildring av hans skådespelarkarriär i Los Angeles belastas av många ovidkommande detaljer och utvikningar som tär på läsarens tålamod. John Irving vann en Oscar för manuset till Lasse Hallströms Ciderhusreglerna och man kan föreställa sig att det är hans egna erfarenheter från Hollywood som gett honom inspirationen (beskrivningen av hur Jack kissar i en ränna på en offentlig toalett, hållande i sin Oscar, är så animerad att den helt enkelt måste vara självupplevd). I stället för att bjuda på nya och oväntade perspektiv är skildringen av livet i "syndens stad" Los Angeles konventionell och ytlig. Efter ett antal hundra sidor med ingående beskrivningar av hur Jack uppträder i kvinnokläder på vita duken, bantar, umgås med Arnold Schwarzenegger och Sigourney Weaver och har sex med hängivna beundrarinnor är man som läsare så utmattad att man egentligen inte orkar bry sig då boken äntligen byter spår och Jack påbörjar sökandet efter sin far.Romanens kvinnoporträtt är dessutom djupt problematiska. Temat med äldre kvinnor som utnyttjar pojkar sexuellt är visserligen intressant, men eftersom boken som helhet genomsyras av ett bittert, snudd på misogynt drag, känns de kvinnliga pedofilerna mest som karikatyrer av en rovgirig och egoistisk kvinnlig sexualitet. Deras handlande blir aldrig begripligt och därför inte heller trovärdigt.Språkligt sett är romanen tämligen fattig. Särskilt i början finns det ett driv i språket men mot slutet töms berättelsen på energi, som om John Irving plötsligt tröttnat och (precis som läsaren) bara vill komma till slutet. Slarviga uttryck som "plötsligt ruttnade Jack på alltsammans" känns bara malplacerade i en roman som i övrigt inte är skriven i en slängigt talspråklig stil. Och nog borde väl Irving (eller översättaren) ha kunnat hitta ett bättre ord än "ostilig" som dessutom används flera gånger i samma korta stycke?Mot slutet gör dessutom den allvetande berättaren sin närvaro alltmer bemärkt och kommenterar händelseförloppet, inte sällan med förtydligande kursiveringar, på ett sätt som gör romanen irriterande övertydlig. När Jack till slut träffar sin far — ett möte som för övrigt är mycket fint beskrivet — konstaterar berättaren till exempel förnumstigt att "Jack hade slutat spela. Han var bara Jack Burns — den verklige Jack Burns till sist".John Irvings nya roman är med andra ord en gripande berättelsen om förlorad oskuld och sökandet efter identitet. Och så finns det 500 sidor på slutet som man egentligen kan hoppa över.