Stockholmsskildrare i sitt esse

Den har en pampig final som den ståtligaste hyllningskantat. Genomträngande åskmuller och regndroppar stora som pärlor svarar för bakgrundsljuden. Starka kastbyar avgör rytmen, det är sen eftermiddag men mörkt som på natten. Skarpa blixtar lyser upp förloppet. Ernst Brunner har varit på sitt mest överdådiga berättarhumör, när han skrivit den i dag utgivna romanen Hornsgatan. Så är det heller inte småpotatis han tagit sig an. Stockholms Söder är hans hembygd sedan många år. Tidigare har den avsatt spår bland annat i Kocksgatan, det språkliga fyrverkeri som blev hans stora genombrott 1991.

Nu återvänder Brunner till förkastningsbranten längs södra Mälarstranden mellan Slussen och Hornstull. Explosiviteten och frodigheten i personteckningen är lika iögonenfallande som vid förra tillfället. Det råder värmebölja även den här gången, några veckor i augusti. Nytt är bakgrundsteckningen med Södermalms historia. Här går författaren 2 000 år tillbaka i tiden till de första människorna och deras bosättningar och odlingar. Och fortsätter via medeltidens pest och nödår och Stormaktstidens adelspalats fram till den stora branden 1759. Sedan står det inte länge på förrän nya fortskaffningsmedel införs, gasbelysningen tänds och det riktigt stora uppsvinget sker med järnväg, tunnelbygge, fackföreningar och demokrati. Den som inte är helt uppdaterad på förutsättningarna för dagens samhälle får här en lärorik repetitionskurs.

Men som om inte det var nog bestås läsaren av den dagsfärska romanen också av en hel del satir över dagens kultur- och samhällsliv. Och då ur ett Stockholmsperspektiv. Någon Maja Lundgren är det dock inte som för ordet, även om det är lätt att se vilken tidning som avses med "Stora Bladet". Bland alla huvudsakligen med förvrängda namn utpekade kulturpersonligheter är det heller inte så svårt att upptäcka förlagorna. I den mån Ernst Brunner varit ute med febertermometern har han sitt eget sätt att mäta graderna. Så värst hett blir det dock inte. Snarare handlar det om den sortens distansskapande parodi och humor som borde kunna få också den mest bergfasta övertygelse att inse, att sanningen aldrig kan stavas med stor begynnelsebokstav. Hur stort allvaret än är. "Vi ses i min nästa roman", var en vanlig hotelse författare emellan i det uppsaliensiska litteraturlivet på 1950-talet. Här är detta överfört till kungliga huvudkommunens tongivande kulturkretsar ett halvsekel senare.

En plats för sig intar även det väldiga encyklopediskt vetande författaren besitter inom många livets skiften. Det gäller fysik och kemi, astronomi, zoologi och botanik. Men även inom traditionella humanistiska ämnen som konst, musik, historia och arkeologi. Allt överskuggande är dock Ernst Brunners språkliga ekvilibristik. Något som framträder tydligare än någonsin i den nya romanen är hur noga han är med ljussättningen och färgerna. Det är som en bildkonstnär varit i farten, studerat kontraster, skuggor och dagrar, förtunnat vid behov och sedan pressat orden ur sina färgtuber. Som kronan på verket har författaren lagt ljud till berättelsen. Oftast är det koltrastarnas sång som ger klanger och stämning åt ett förlopp, som företer stora likheter med vad som kan sammanföras på en målarduk.

Givetvis finns där också ett både brokigt och livfullt folkliv avbildat i detta äreminne över ett urbant stycke samtidsverklighet med tidsmarkörer från vår egen tid som tsunamikatastrofen för några jular sedan och ett alldeles dagsaktuellt fenomen som Prideparaden. Brunners tentakler har närkontakt lika mycket med sådant som kan traumatisera en människa som med opinionsyttringar som prövar frihetens gränser bortom allt vad inskränkningar heter. Han kan sitt Söder utan och innan, alla prång, grönytor, utsiktsplatser och gatstumpar. Och därutöver vet han var gömställena finns, dit de hemlösa tar vägen och söker skydd eller nattro. Huruvida alla de tunnlar och gångar under gatuplanet verkligen existerar, de som några av personerna färdas genom, må väl vara osagt. Men får man tro författaren går det att ta sig under jord hela vägen från södra Stockholm till Norrmalm. En av dessa vandringar skildras med en klaustrofobisk närvaro, som är svår att värja sig mot.

Att Söderborna är ett släkte för sig kan knappast ha undgått någon som tagit del av Brunners tidigare romaner. Just Kocksgatan föreligger för övrigt i en ny upplaga samtidigt med Hornsgatan. Den här gången är det en handfull gestalter som försvarar stadsdelens färger.
Däribland en bildkonstnär, en tatuerare, en arkeolog, en personlig coach och några till. Persongalleriet kompletteras av företrädare för de utslagna och överblivna, oftast drogberoende människospillror som lever i djupaste förnedring, bland stank och utsöndringar. Även den delen av samhället har i Brunner en detaljsäker och empatisk uttolkare. Bland porträtten i fullformat står väl konstnären Dressler författaren själv närmast. Det är inte långsökt att se hur Dresslers tankar kring konsten, dess sätt att skildra verkligheten och syn på den kreativa verksamheten äger giltighet även hos en ordbrukare. Att Dressler styr ballongen på romanens avslutande färd upp bland molnen och ut i självaste Vintergatan blir en stark bild för en konstnär gripen av sin ingivelse och med total tillit till de egna uttrycksmedlen.

I samband med gestalten Ingrid, som förutom att ge massage även uppträder som personlig coach, får författarens förmåga till insiktsfull själspejling stort utrymme. Bitvis utvecklas boken här dessutom till en sensuell kärleksroman med skickligt fångade övertoner. Det finns därutöver åtskilligt av ett lekfullhetens ömsinta kynne i de många dråpliga och emellanåt med en hel del absurdism utformade förvecklingarna under skeendets gång. Men det är också en mörk bok om vår samtid, ställvis becksvart som Ernst Brunner skrivit, där bakgrunden ofta är en värld där enbart de ideal som gör sig bra i tv eller på webben har någon plats. Huruvida detta skall tolkas som en grundsyn av uppgivenhet är en öppen fråga. För i en verklighet där Hornsgatan utgör det allt avgörande navet, finns det alltid åtskilligt att ta spjärn mot, förundras över och betrakta i ett humorns försonande ljus. Det är värt mycket och tål att fundera över det också.

Stockholmsskildrare i sitt esse

I den i dag utgivna romanen Hornsgatan är Ernst Brunner i sitt esse och har skapat ett myllrande äreminne över en hel stadsdel och dess brokiga folkliv, konstaterar Bo-Ingvar Kollberg.