En inledande uppsats, av Herman Bengtsson, handlar om ”Sankt Göransgruppen”. Den tillkom på 1480-talet och har tillskrivits Bernt Notke, som bevisligen då befann sig i Stockholm. Johnny Roosval, som ägnade detta problem mycken möda, lyckades inte helt klarlägga vilken roll Notke spelade i sammanhanget. Obesvarad är också, trots senare undersökningar, frågan om monumentets placering i rummet. Bengtsson summerar att humanistisk forskning kräver tålamod, eftertanke och precision och är ”en bräcklig farkost”.
Ingvar Svanberg skriver instruktivt om Mälardalens ”voljärer”, alltså de större fågelburar, som fanns i herrgårdsparker. Särskild känd är den i Lövstabruk. I sin vackert illustrerade studie har Svanberg gjort jämförelser med denna egenartade kulturyttring, så som den framstått i Sverige och i andra länder.
Möjligen är konstnären Olle Hjortzberg (1872–1959) glömd. Här belyser Pia Bengtssson Melin hans roll för uppländskt muralmåleri. Han var svåger till Agi Lindegren, som Zettervall engagerade vid restaureringen av Uppsala domkyrka. Hjortzberg hade bakom sig grundliga studier av medeltiden, främst gällande Albertus Pictor, och tillämpade dem vid restaureringarna av en rad uppländska kyrkor. Uppsatsen om detta pastischartade men lyckade måleri är särskilt välskriven och stimulerande.
Redaktionen har all heder av boken. Tillfogas kan att Håkan Liby av historisk-filosofiska fakulteten vid årets vinterpromotion får ett välförtjänt hedersdoktorat.
Stimulerande om uppländsk historia
Denna bok är den senast utgivna i en sekelgammal serie. Ibland har innehållet varit mera populärt; numera är det strängt vetenskapligt.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.