Att Kerstin Thorwall bara tre år efter sin död skulle bli föremål för en biografi känns på något vis helt självklart nu när Beata Arnborgs Kerstin Thorvall. Uppror i skärt och svart nu tar plats på bokhandelsdiskarna. Thorvalls Boken till dig, den storsäljande livsstilbibeln för tonårsflickor från år 1959 finns säkert kvar i mångas bokhyllor. Den på sin tid så skoningslöst nedgjorda bekännelseromanen Det mest förbjudna från 1976 räknas i sin tur i dag till milstolpar i den svenska feminismens historia.
Skildringen av författaren som enligt sig själv aldrig ”skrev som man borde, utan som det var” börjar med hennes föräldrars olyckliga äktenskap. För Kerstin, född 1925, blev fadern Åke Thorvalls sinnessjukdom ”arvet”, en mörk skugga som hon livet ut drogs med i sina täta perioder av djup depression, dödsångest och förtvivlan. Som liten fick hon veta att hon inte borde ha blivit född, de mest fruktansvärda ord som kan drabba ett barn.
Under sina sista år fick hon en gång höra att hon var ”en katastrof”. Dessemellan hann hon bli allt från en flitigt anlitad modetecknare, illustratör och tidningskrönikör till en prisbelönt barnboks- och ungdomsförfattare, för att i slutet av sjuttiotalet och i en ålder av dryga femtio bli den mest frispråkiga och därför hårdast angripna kvinnliga sedesskildraren i det sena 1900-talets svenska litteratur.
Uppror i skärt och svart är lika stilistiskt säker och personligt skriven som Arnborgs tidigare biografier om Vivi Täckholm och Barbro Alving. I hennes tolkning blir Thorvalls liv till en gripande sträckläsning, inte minst tack vare bokens lättflytande stil och klara komposition. Historien om hennes tre misslyckade äktenskap, fyra barn, många resor och lika många kärleksförbindelser är också den om hennes förvånansvärt snabba framgångar i tecknar- och skrivbranschen – och om hennes hårda motgångar som vuxenförfattare.
Under hela sitt vuxna liv tycktes Thorvall vara upptagen av tre stora uppgörelser: den med modern, den med de mörka minnena av fadern samt den med sig själv som en försagt, missanpassad och religiös tonårig i tantiga kläder. Tyvärr tar den deprimerade, ångestfyllda och förtvivlade privatpersonen Thorvall i mitt tycke alltför mycket plats från yrkesmänniskan.
Historien om henne som en hysterisk egocentriker och en totalt oberäknelig förälder är naturligtvis viktig för helhetsbilden, men Arnborg hade kunnat göra mer av den dagligen så hårt arbetande författaren och tecknaren Thorvall. Att hon blev framgångsrik som prosa- och manusförfattare och krönikör betonar Arnborg ständigt, men hur såg hennes dagliga väg till framgång ut? Kommenterade hon exempelvis sin konst och arbetet på barnböckerna i sina antecknings- och skissböcker? Hur såg hennes arbete med teve- och filmmanus ut?
Med sina ångestattacker och nattsvarta depressioner var Thorvall i gott sällskap med stora delar av den kvinnliga litteraturhistorien. Hon vände sig mot den svåra ekvationen mellan att vara yrkesverksam kvinna, närvarande mor, skicklig husmor och politiskt engagerad. Först i medelåldern sade hon sig ha blivit färdig med sitt tonårsuppror, vilket var ytterligare ett sätt att utmana den rådande kvinnosynen.
Som den första biografin om hennes både svåra och produktiva konstnärsliv är Arnborgs bok hur som helst mycket läsvärd. Den följs förhoppningsvis av fler tolkningar.