Det är skribenten och kritikern Stig Larsson som jag alltid främst uppskattat. Han lyckas nästan alltid vara det som så många av oss kulturskribenter alltför sällan lyckas vara: Underhållande. Kanske för att han, visserligen på nyanseringens bekostnad, ofta är väldigt bestämd i sina åsikter. Många minns säkert Larssons utspel någon gång på slutet av 90-talet då han menade att han själv var en av få som kunde bedöma vad som är absolut kvalitet i konsten. Galet, självklart. Underhållande, tveklöst.
Larssons nya bok består av två pjäser och ett filmmanus. Men det är Larssons korta artikellika introduktioner till sina egna texter som jag egentligen gillar bäst. Här träder en mycket kräsen teaterbesökare fram, som bara orkar pallra sig till ett teaterhus om det står regissör Thommy Berggren på affischen. Här förklarar Larsson också varför de pjäser som presenteras i volymen aldrig satts upp. Det är helt enkelt sårande för en regissör eller skådespelares konstnärliga integritet att tvingas följa de anvisningar som Larssons pjäser innehåller och som enligt författaren bör, nej måste, följas till punkt och pricka. En i realiteten så klart alldeles orimlig hållning. Men Larsson ställer här också en väsentlig och brännande fråga: När blev du som publik riktigt berörd och verkligt oroad på teatern senast?
Detta att oroa tycks vara ett av Larssons huvudsyften med dessa, enligt bokens titel, realistiska stycken dramatik. Någon verklig realism handlar det emellertid inte om, snarare en åtvriden, lätt skrämmande verklighet, där språket utgör främsta maktmedel. Och oroande är det. Den första pjäsen, Passion är lika med lidande, handlar om paret Marcus och Rebecka vars relation befinner sig i kris. Det blir efterhand uppenbart att Marcus håller på att falla ner i ett alltmer psykiskt instabilt tillstånd. Otrohet och obehagliga nattliga scener med sömnmedel och övergrepp antyds. Pjäsen genomströmmas av en känsla av osäkerhet och hot. Vad är det som händer och vad handlar det egentligen om?
Det är uppenbart vem Larsson haft som idol och förebild. Det ekar av Harold Pinter genom hela pjäsen. Pinter är ju verkligen en mästare på att just oroa sin publik, minera språket med en känsla av att allt när som helst kan explodera, göra varje replik öppen för tolkning i det subtila maktspel som alltid tillsist mynnar ut i en öppen och gränslös mångtydighet. Men där Pinter lyckas vara mångbottnad blir Larsson bara vag och flytande. Framför allt lyckas Larsson inte minera sitt språk på samma sätt, inte fylla sina repliker med samma rikedom av innebörder. Det blir otydlighet i stället för mångtydighet.
Då är bokens andra pjäs, Ta stryk, bättre. Den handlar om ett gäng ungdomar som under en idealistisk, men ska det visa sig falsk, dramalärares ledning improviserar, skriver och spelar upp scener mer eller mindre direkt hämtade ur sina egna liv. Här förmår Larsson bibehålla en spänning genom hela texten. Särskilt bra blir det mot slutet när alltihop, med en pjäs i pjäsen, försvinner ut i ett obestämt metatillstånd. Ungdomarna är hela tiden väldigt måna om att de fiktiva namn de uppfinner för sina roller ska bli de rätta, som om namnet skapade karaktären. Det handlar om vad som händer i gestaltningsögonblicket, om fiktion och verklighet, identitet och skådespel, äkthet och förställelse.
Den sista texten i boken är som sagt ett filmmanus. Sådana låter sig inte riktigt läsas som skönlitteratur, inte ens när Stig Larsson står som författare. Men filmens grundidé är intressant. Verklighetsuppfattning, som manuset heter, handlar om en svensk statsminister som efter en skilsmässa blir deprimerad och börjar ifrågasätta ?den allmänna uppfattningen?. Ett försök att tala den alltmer enerverande statsministern till rätta iscensätts under en luxuös fest i skärgården. Den övriga rollistan är också den intresseväckande och innehåller bland annat en Dramatenchef, en statssekreterare, en landsslagsforward i fotboll, en av landets mest framgångsrika finansmän och Nederländernas utrikesminister. För att nämna några.
Det är, trots det kittlande upplägget, ett förvånansvärt händelselöst manus Larsson skrivit. Jag förstår att det aldrig blivit filmat, det känns i någon mening ofilmbart. Ändå kan jag inte låta bli att önska att någon vågade sig på att försöka. Det skulle kunna bli en märkvärdig film.