Det finns människor som framträder med en självklar auktoritet och vinner gensvar i kraft av vilka de är och vad de gör. Det är hos dem ribborna läggs för kulturdebatten. Det är de som upprättar motståndsfickor mot vår samtids infantilism och ytlighet. När Horace Engdahl innehade posten som Svenska Akademiens ständige sekreterare var han en angöringsfyr för oss alla. Det han åstadkom till stöd, uppmuntran, förkovran och glädje kan inte överskattas. Sedan dess har det varit tunnsått med förebilder av hans format.
Under våren har televisionen visat en mera busig sida av Horace Engdahl. Tillsammans med en yngre syster (serietecknaren Liv Strömquist) har han gjort strövtåg till den europeiska bildningens oaser. En av resorna gick till tyska Weimar och giganten Johann Wolfgang von Goethe. Men hur kunde han glömma sängkammaren i huset vid Frauenplan! Det var där diktarfursten somnade in för gott. Med de ord som blev ett testamente till eftervärlden. ”Mera ljus”, lär Goethe ha sagt, när det begav sig.
Det är i en sådan tradition Engdahl befinner sig och som en omistlig ljusbärare han framträder i sin nya bok ”Den siste grisen”. Den är inte en dagbok, egentligen inte aforismer heller, mera av anteckningar i så fall, förbiilande tankar och noteringar skrivna tätt intill livet. Fördelen med att resonera med sig själv är, att ingen säger ifrån på skarpen. Där finns allt från moralfrågor och livsstrategier till iakttagelser av det sociala spelet och infall tillkomna i anslutning till tidens gång. Det är ett klart och lysande intellekt som för ordet. Samtidigt kan han själv undra, om tänkandet inte är en överskattad problemlösare.
Just sådana paradoxer förekommer ymnigt i den här boken. Så är det heller inga lätta frågor som diskuteras. Horace Engdahl närmar sig livet i dess väldiga mångfald, med alla fallgropar, blindskär och grynnor vi möter. Det genuspolitiska slagfältet med skammen som härskarteknik är ett tema. Kanske allra mest i enaktaren ”Mannen på bryggan”, som ingår i boken. Men även i övrigt finns mycket av livskunskap och fruktbärande levnadsråd. ”Den sista grisen” är en användarhandbok för de flesta tillvarons besynnerligheter. Här och var uppträder författaren med illmarig blick och sticker hål på åtskilligt av den slentrian vi gärna omger oss med. Ibland kryddat med både ironi, bitterhet och sorg.
Ledan, tråkigheten och likgiltighetens frestelser är annat som uppträder. Det är när Engdahl vistas i trakter av sitt liv där det förlorat sin doft, färg och sitt innehåll. Följden är inte sällan tomhet och även snopenhet. Annars har det ljumma i tillvaron, en hållning av måttfullhet, i honom en given försvarare. När Strindbergs ”Ett drömspel” åberopas och dess formuleringar om mognad, är han idel öra. Ibland tycker man sig höra Ekelöf stå vid hans sida och viska om det gemensamma för alla lika. Eller en Willy Kyrklund, som visste mera än de flesta om livets elementa. Deltagare i samtalen är även de grekiska myterna, romarna med böjelse för filosofi eller upplysningstänkarna.
En av de mest laddade frågorna handlar om vår obehövlighet. I den mening som Horace Engdahl använder ordet, hör resonemangen till de mest tänkvärda. Men det finns också en annan betydelse, den som handlar om vårt behov av Horace Engdahl. Det finns en vakans efter honom efter sekreterartiden. Tänk om han själv kunde återta den platsen. Han behövs mera än någonsin i dagens samhälle.