Starkt emigrantepos

En bild av det myllrande gatulivet i New Yorks invandrarkvarter för hundra år sen pryder omslaget till italienskan Melania Mazzuccos roman "Vita". Storstadens brokiga vardagsliv och de nyanländas strapatser, förhoppningar och besvikelser är det ena huvudtemat i denna brett och energiskt upplagda halvt historiska skildring. Den tragiska kärlekshistorien mellan de båda huvudpersonerna Vita och Diamante är det andra, med åtskilliga gripande episoder och melankolisk efterklang. Mazzucco blandar friskt fakta ur sin egen släkts historia med tidningsklipp, tidstypiska sociala motsättningar och en spontan och naiv fantasi i intrigen.

Att boken blivit en framgång i Italien och USA är rätt naturligt, liksom att den kommer att filmas. Den är avgjort läsvärd även för en svensk publik, även om den väl inte riktigt når upp till den mobergska utvandrarseriens strama och monumentala storhet. Men berättarglädjen kan man inte klaga på, bara smittas av, och de båda huvudpersonerna är originella och färgstarka men också lite förbryllande.
Vita, som vi möter på emigrantfartyget som nioåring blir tidigt en charmfull och självständig ung flicka med vissa övernaturliga gåvor, till exempel att kunna förflytta föremål enbart med sin vilja. Sådant tillhör Mazzuccos allätande berättarteknik där så kallad magisk realism, dokumentär saklighet, starkt känsloladdad inlevelse och nästan fotografisk miljörealism växlar på ett självsvåldigt men ledigt och fascinerande sätt.

I ett slags ramberättelse avslöjar Mazzucco en del om sin egen research för boken, om resor hon gjort och förfäder hon hittat spår av. Hon växlar skenbart nyckfullt men ändå effektfullt mellan tre tidsplan, huvudhandlingen 1902-10, amerikanska arméns erövring 1944 av småstaden Tufo i Syditalien som både författarinnan och romanpersonerna har sina rötter i, och 70-80-talet då huvudpersonerna möts igen som gamla och Diamante dör. Kopplingen mellan de olika tidsplanen är inte alldeles i nivå med de ingående episoderna, där Mazzucco visar sig behärska så skilda genrer som krigsreportage, livet på samhällets botten och den livslånga förälskelsens bitterljuva romantik.
Bokens mest framträdande bov, den alltmer kriminelle och mafiosopräglade Rocco, förblir trots energiskt utmejslade karaktärsdrag rätt svårbegriplig. Han kombinerar hänsynslös råhet, punktvis hjärtnupenhet och smart social karriärism. Mazzucco har i varje fall inte försökt ge en förskönande bild av sina landsmäns livsstil i Amerika, hon konstaterar lugnt att många ägnade sig åt utpressning, mordbränder, kontraktsmord och andra grova brott. Mot dem står fattiga och utsugna rallare, gruvarbetare, gatuförsäljare och andra socialt ringaktade men hederliga italiensk-amerikaner, däribland den tillbakadragne och seglivade Diamante.

Männen står i Mazzuccos värld för både de brutalaste och de ädlaste handlingarna, medan kvinnorna visserligen kan svika och svikta men också vara vardagligt omtänksamma och givmilda. Det förra sekelskiftets explosiva och obegränsade kapitalism framträder på många och konkreta sätt - arbetsplatsolyckor utan skydd eller ersättning, ett utbrett lurendrejeri gentemot de oerfarna och språkligt handikappade, utslagning och kriminalitet. På många sätt påminner den tidens syditalienare i New York om dagens muslimska invandrare i Västeuropa - alla har de brutit upp från en fattig och konservativ miljö till en sjudande och individualistisk modernitet.
Därigenom har den här spänningsromanens historiska patina också en betydande social aktualitet.

Starkt emigrantepos

Melania Mazzuccos italiensk-amerikanska invandrarroman Vita kombinerar gedigen socialhistoria med en fantasifull kärlekshistoria, konstaterar Tore Winqvist.