Debutanten Gabriel Itkes-Sznap tycks skriva i chiffer, men om man hittar nyckeln öppnar sig en fascinerande och grym poetisk värld. Första avdelningen i hans bok heter Seder efter den judiska påskens mest innebördsrika måltid. När han talar om ”murbruk” menar han också den blandning av mosad frukt, nötter och vin som serveras. Familjens repliker vid bordet ekar av ritualen där barnen ska lära isg den symboliska betydelsen hos ingredienserna i de olika rätterna.
Dialogerna mellan barn och vuxna blir allt farligare tills rummet till slut brister: ”slaktarens glas / ekar alldeles tomt / och gångjärnen rasar från dörren”. Eftersom bibelkunskaperna numera knappt existerar bör man påminna om att judarna räddades undan den första pogromen i Egpten genom att deras dörrar försågs med ett räddande tecken. Men hos Itkes-Sznap tränger sig slaktaren in. Murbruker ryker runt de bräckta gångjärnen.
Den språkvärld vi nu kommer in i är säregen. Fasta språkföreningar splittras, och fria ordpartiklar smälter samman till nya enheter. Det är en process under högt tryck. Beroendet av Paul Celan, förintelsens störste poet, kan ilband kännas lite för starkt. När dörren sprängts virvlar stumpar av barnramsor och visor över golvet. Man ser inte alltid varifrån ordstumparna härstammar, men rester från judisk tradition flyter runt i sörjan. Omskärelsen finns där: ”skarpskorpad, kukhudad”. Saltvattnet och de bittrra örterna från påskmåltiden kräks upp ur inälvorna.
Texten rör sig långsamt fram mot en slaktkropp, bilden av död och tillblivelse, äckel och språklig vilja att överleva trots allt: ”upp, upp / genom strupen / tränger sig det hjärnlika,hjärtfrätta / pronomentätt på // säg vi, säg min”. En annan och mera frihetlig impuls dominerar till sist.
Detta är ingen lättillgänglig poesi, men den vill kommunicera, använda pronomina. Den utspelar sig inför ”väggen av förnamn”. Här skiljer den sig positivt från mycket av tidigare språkmaterialistisk lyrik. Man kan nog hävda att Gabriel Itkes-Sznap tillhör en andra generation av denna rörelse, en generation som upptäckt att poesi inte bara skall dekonstruera språket utan också lyfta fram dess kommunikativa aspekt. Diktjaget väljer namn eter namn ur sitt förflutna och hör för varje namn ”ljusets gallskrik från dörrposten”.
Författaren ger sig ett svårt och omfattande uppdrag – att gestalta kroppen och historien medan ett språk havererar och återföds. Han lyckas till stor del. Detta är en stark debut.