Something is rotten in the state of Denmark. Ja, den där välkända repliken ur Hamlet tycks ha ett evigt värde, en långlivad giltighet. För nu är det 2010-tal och Fru Z skriver brev till prinsen av Mogadonien, och här råder ingen brist på skämda frukter. Om Marcellus i Shakespeares version anade ett vagt "något" som var fel, är det inte direkt ospecificerat vilka fel det finns på riket Fru Z lever - ett rike till synes helt synonymt med Danmark, och med en brevförfattare till synes helt synonym med Suzanne Brøgger själv.
Men Brøgger vet förstås att lägga en fiktionens hinna över sin berättelse, att skapa en värld och ett jag som aldrig går att nagla fast utanför bokens pärmar, men som är förvillande likt det som faktiskt finns där. Brevromaner är ofta rätt tråkiga, särskilt när de som denna består av envägskommunikation (om prinsen någonsin besvarar dessa brev, och vad han i så fall skriver, får vi aldrig veta). Men Suzanne Brøgger är för ivrig för att bli tråkig; för uppeldad, för spirituell, för förslagen. Det är vasst, roligt och ständigt upphöjt.
Texten, breven, bubblar av missnöje med sakernas tillstånd. Med främlingsfientligheten i Danmark, med samtidens olika avarter av hyckleri (som försvar av yttrandefrihet in absurdum), med bristen på kunskap, moral, intellektualism, stil, klass. Eller kort och gott: bildning. Brevskrivaren själv missar inte ett tillfälle att redogöra för sin egen världsvana belästhet; här rusar filosofer och författare förbi som i ett veritabelt bildningsmaraton, här redogörs ingående för resor till och tillståndet i en rad andra länder. Det är en lejoninna som skriver, en tjusig kosmopolit som tillhör en förtvinande intellektuell aristokrati.
Naturligtvis är det underhållande. Om alltför fanatiska ateister skriver fru Z: "De tror uppenbarligen att det inte finns något behov av Tjechov bara för att man uppfunnit brödrosten." Sådana där syrliga oneliners finns här i överflöd, men även de roligaste drifter med ett samhälle statt i förflackning blir i längden tröttsamma om de skrivs alltför oreflekterade om den egna positionen: den privilegierades rättmätiga kritik riskerar alltid att förvandlas till gnäll.
Omslaget till Brev till prinsen av Mogadonien - med den eleganta undertiteln "Jag har sett den gamla världen försvinna - var är mina örhängen?" - pryds av Brøgger själv, i svart hatt, leopardkappa och dito käpp, gåendes i ett dimmigt vinterlandskap. Denna excentriska, vackra, iögonfallande dam i ett vintergrått, platt och trist Danmark. Det är omöjligt att inte beundra fru Z och den "tvilling" som är hennes upphov, men samtidigt är den där bilden så rasande övertydlig: Fru Z är lite bättre än den värld hon lever i - och det blir i längden svårsmält. Nästan lite skämt.